Det här är bilden jag pratade om i förra inlägget. Visst skulle man kunna tro att jag tagit det genom ett flygplansfönster? Men icke - från balkongen. Vi är sjukt högt upp men imorgon när vi ska åka skidor kommer vi vara högst upp på berget. 2000 m ovanför vattenytan. Hur jag ska kunna stå på ett par skidor utan att skaka om benen har jag ingen aning om. Hehe

Jag har långt ifrån gröna händer, kan knappt hålla en kaktus vid liv.
När jag flyttade in frågade Alessandra om jag kunde vattna blomman i mitt rum. Den behöver bara lite vatten en gång i veckan. Inga problem tänkte jag.

Nu när jag kom in genom rummet tittade jag på blomman och hajade till, när tusan gav jag vatten till den senast? Måste ha varit över en månad sedan. Illa... riktigt illa. Jag hoppas att den överlever fram till juli då jag slutar som au pair. Tills dess får jag försöka komma ihåg att vattna. Hur svårt kan det vara? Tydligen väldigt...
(Älskling tar du hand om blommorna i våran lägenhet sen? Blink blink)

Har läst 138 sidor i Breaking Dawn nu och är alltså klart med Bellas  första bok. Den är uppdelead i tre, hennes sedan Jacobs och avslutningsvist Bellas igen. Första delen var riktigt grym! Wow vilken start på en bok!
Dock tappade jag lusten att läsa när jag kom till Jacobs del... att den ska vara så tjock! Kanske fortsätter att läsa efter detta inlägg men föredrar när det handlar om Bella och Edward...

Den italienska skolan är helt annorlunda mot den svenska. På många sätt.
Tillexempel börjar man i första klass när man är sex år gammal.
Alla på grundskolan går i skolan från halv nio på morgonen till halv fem på eftermiddagen. (!!)
Väldigt långa dagar för barn i den åldern enligt mig.

Halv fem så tar läraren med eleverna till utgången. Där måste någon hämta upp barnen, annars får barnen stanna kvar i skolan tills någon förälder eller annan person som har rätt att hämta barnen kommer.
(Jag fick skriva på ett papper tillsammans med Alessandra och Andrea som gav mig tillåtelse att hämta tjejerna.)
På ett sätt är det förstås bra, det gör så att barnen inte behöver gå själva hem. Men när jag var tio och Anna började skolan (då sju) så gick hon och jag hem tillsammans. Vi brukade även gå med våra vänner, så att man ser efter varandra.

Jag undrar hur det ska gå när jag och Michele får barn i framtiden. Med honom som mäklare och kommer alltid hem från jobbet runt åtta och med mig i modeindustrin... Jenny som är där nu vet jag kommer ofta hem sent. Åtta - tio på kvällen ibland. Hur ska vi hinna hämta barn från skolan? Jag vill inte ha barnvakt... föredrar att barn umgås med vänner än med någon äldre som de knappt känner. Eller ännu värre - börjar tycka om mer än deras egen mor - mig.

Haha nej fy, inte låta tankarna gå så långt. Än är det i alla fall fem år kvar innan jag blir mamma.  Och jag vill inte bli en sådan förälder som aldrig har tid för sina barn... det löser sig på något sätt. Det här inlägget skulle ju handla om den italienska skolan. Aja, nu har ni fått en inblick i hur det fungerar här i Italien i alla fall.

Så här ser det ut utanför mitt fönster. Snö, snö, snö. Känns ganska overkligt då det i februari vanligtvist är runt 14 - 15 grader varmt. Kommer det att vara det i år? Hoppas jag verkligen men att det ser ut så här tre veckor innan känns inte så bra...

Tur att jag tog med mig varma kläder från Sverige. Idag är det polotröja och tjocka strumpor som gäller. Ska hem till Michele för att se Milan spela. Imorgon börjar man jobba igen... hur ska jag ta mig upp klockan åtta på morgonen? Ska bli intressant att se... tidigt och sova ikväll i alla fall!

Jag och Michele pratade idag om Finland då han förhoppningsvist ska med mig dit nästa sommar. Jag berättade vad man kan göra på landet och blev då sugen på att kika på mina foton från i somras. Naturen där är så vacker.

Åkte in till Milano idag för att luncha med Michele. Blev spagetti, supergott! Lyckades återigen glömma kameran så inga foton. Vi kan inte ses ikväll då jag är barnvakt men vi ville ses något eftersom det är vår dag idag hihi.

Nu kommer snart Laura hem med Emma så då blir det att jobba resten av kvällen. Känns ganska meningslöst med tanke på att jag inte får några pengar och de inte vill ha kvar mig. Men jag tycker om att umgås med lillflickan helt klart.

Om jag hinner kommer jag in med ett inlägg innan Michele hämtar upp mig. Borde göra det  i alla fall.
Ni får ha det så bra tills dess! Hur ser era Halloweenplaner ut? Om ni har några?

Jag såg precis avsnittet där Chandler och Monica får veta att de inte kan få barn den naturliga vägen.
Detta är något som skrämmer mig något otroligt. Jag menar, jag har haft barnalängtan sedan jag var 14 år. Och redan bestämt att om fem år vill jag ha barn, om jag då har ett fast arbete och ett fast förhållande (förhoppnigvist med Michele)
Men det viktigaste är inte när utan att jag faktiskt kan bli mamma. För alla kan inte det, och det känns som att det vore min typiska otur att det jag vill allra mest tas ifrån mig.
Visst finns det andra sätt att bli mamma på men jag vill verkligen vara gravid också. Ja även detta går att ordna på konstgjord väg men jag vill ha någon i famnen som är en del av mig, biologiskt. Ni vet, likadan ögon... kanske intressen/hår ja vad det nu kan vara.
Men jag ska förstås inte gå och oroa mig i onödan... jag kommer säkert få allt detta. Men ibland dras tankarna till det ändå.

Nu kom Emma så ska vara med henne tills niotiden. Då bloggar jag igen! Hörs då

Tycker om den här bilden som jag tog på min, Emmas och hennes mormors promenad idag. Ser så mysig ut med mamman och dottern.

Vill ni veta något komiskt? Flera gånger idag har jag fått förklara för Emmas mormor vad Emma menar. För att en tvååring ibland är svår att förstå sig på. Dock har jag börjat lära mig hennes egna ord för allting, men ändå tycks vissa tro att min italienska inte är tillräckligt bra för henne? Kom igen nu människor.

Fast än så länge ser det bra ut här hemma. Jag jobbar dock sjukt mycket, ca 10 timmar om dagen. För nu handlar det om att få Emma att lita på mig till hundra procent. Jag är säker på att hon inte skulle ha problem med att vara ensam med mig redan nu, men det är mamman jag ska försöka övertala. Önska mig lycka till!

Nu ska vi äta lunch.

Nej nu blir jag less!

De ringde från dagiset och berättade att Emma är sjuk, har feber. Så Laura åkte och hämtade henne och de kom hem hit för en timme sedan.
Nu ligger Emma och sover på soffan och jag och Laura har precis ätit lunch. (Två timmar sedan, när jag påbörjat detta inlägg behövde Laura Internet så jag gick upp för att läsa en bok, men nu är jag back!)
Hon nämnde att det nu har gått över två veckor sedan jag flyttade in och sen kom smällen: Hon vill att vi ändrar kontraktet.

Jag försökte verka som att jag var helt med på noterna men nu är jag helt förvirrad.
Det hon säger är att det inte riktigt fungerar, men de vill ändå ha kvar mig.
Vad jag vill säga till henne är att enda anledningen till att det inte fungerar beror på att hon måste lära sig att släppa taget. Självklart är det jobbigt att lämna sin tvååring till en främling. Men har hon inte märkt hur bra jag och Emma kommer överens? Hon säger att det är även ett problem att jag inte kan så bra italienska, att det märks att Emma tycker det. Men grejen är den att aldrig har Emma försökt säga någonting som jag inte förstått, och sen blivit frustrerad för att jag inte hänger med. Har det hänt att hon säger något jag inte förstår så brukar hon visa istället. Det har aldrig varit ett problem! Visst pratar vi inte lika mycket med varandra, men kontakt med en tvååring handlar inte riktigt om att dela en massa erfarenheter... Det är hur Emma känner sig när vi är med varandra, och hon verkar glad.

Så vi får se vad som händer nu.. Laura ska prata med Marko om hur de ska göra. Vad är det egentligen de ska ändra om de nu vill ha mig kvar? Ska jag få andra uppgifter istället, som vad? Eller färre och sänka lönen, men det vore inte okej med tanke på att au pair lön redan från början inte är så myckat hurra för.

Nej nu har jag ont i magen, tycker inte om det här alls. Varför ska allt vara så förbannat svårt?

(Har även fått en inbjudan till en mysig pressfrukost i Stockholm... som jag förstås inte kan gå på.)

Åh äntligen förstår jag! Varför jag reagerade så starkt i onsdags och varför jag inte har kunnat komma över det...
Allt handlar om att jag känner mig ensam. Michele är den enda här i Italien som får mig att känna mig hemma. Jag har såklart min faster men vi ses inte så ofta. Familjen är underbar, men jag kan inte riktigt prata med dem. Vi har inte det förtroendet för varandra ännu, det är sådant som får växa fram.

Så när jag och Michele blir osams så rasar allt. Allt det som var normalt för mig existerar inte längre. Jag har ingen familj att prata ut allt med, vänner eller hund för den delen. Visst finns Internet men det är ändå inte samma sak. Jag blir påmind om andra saker, bara saknaden av svensk mat tillexempel håller på att göra mig galen. Jag har vänt mitt liv totalt upp och ner, att tro att det inte skulle komma att påverka mig var väldigt dumt. Genom att inse detta kändes det som att en tung börda lyfte från mina axlar. Jag blev mig själv när jag pratade med Michele igen (över msn). Skämtade om alla sjuka saker vi alltid skämtar om och blev glad istället för att vända mig inåt när han skrev så fina saker om mig...

Det känns så skönt, så skönt. Att ha hemlängtan är normalt och är lättare att handskas med när man vet varför man blir konstig. Längtar till i december när jag kommer hem en vecka, samtidigt som jag trivs så bra här nere i Italien och vackra Monza. Självklart är anledningarna till att vi började bråka helt andra än hemlängtan. Men att inte ha någonting att stå på gjorde det hela svårare att ta. Pratar jag strunt eller förstår ni vad jag menar?

Wiie idag fick man sovmorgon! Detta eftersom Emma är sjuk och stannar hemma från dagis.
Kommer därför inte kunna blogga så mycket eftersom jag ska ta hand om sjuklingen. Pappan i familjen är hemma men han har jobbat på sjukhuset hela natten så lär därför sova större delen av dagen.

Hoppas ni har en fin onsdag framför er!