Vi befinner oss på ängen där natten omfamnar oss. Stjärnorna syns klart på himlen och trots några kalla vindar känner jag mig varm i ditt sällskap. Du håller våra champagneglas i ena handen och lägger en filt på marken och räcker ut din lediga hand mot mig. Jag ler lätt, plötsligt blyg, och tar din hand. Vi sätter oss ner tillsammans, jag mellan dina ben, lutandes mot ditt bröst. Du ger mig mitt glas och jag för det mot mina läppar. När du lägger dina beskyddande armar runt mig vet jag att jag är säker. Att ingenting kan skada mig. Jag ler plötsligt, det sprider sig över hela mitt ansikte. Jag är där jag hör hemma. Så fort vi möttes här på vår äng, som du kallade den första gången vi smet från min familj, blev det lättare att andas. Jag har bara känt förtvivlan de senaste dagarna, men du lyckas alltid skingra mina tankar. Få mig att må bättre. Vilken sommar vi har haft, jag trodde aldrig att vi skulle sitta här idag. Att jag fortfarande skulle vara din. Ingenting var lätt, ingen ville förstå. Jag är så trött på klyschan. Vi lever på tvåtusentalet men ändå delas vi upp i klasser. Min familj, även de jag trodde var mina vänner, säger att jag är för bra för dig, att jag kan få så mycket bättre. Men vad de inte vet är att du är allt jag önskat. Mitt ljus i det mörker min familj skapar. Jag älskar dig, trots den korta tid vi haft tillsammans. Våra stunder är dyrbara, då vi lever i hemlighet. Jag undrar om vi skulle tröttna på varandra, om här inte fanns någon spänning. Om stundens hetta inte existerade, vi var bara två förälskade tonåringar. Unga vuxna på väg ut i livet tillsammans. Skulle vi kunna ta samma väg? Eller skulle vi gå skilda vägar när vardagen tog över? När de rosa molnen skingras och allt istället verkar dystert grått. Skulle du smeka mig på armen som du gör i denna stund? Skulle du blåsa mig i nacken och lova mig framtiden? Jag kan inte veta, jag borde inte fundera.

-          Du är ovanligt tyst ikväll, säger du med läpparna mot min axel.

-          Det är du också, svarar jag och huttrar till.

Jag är osäker på om min reaktion beror på nattens kyla eller din enkla beröring. Kanske en kombination av båda.

Den kalla vinden får mig att tänka på första gången jag presenterade dig för mina föräldrar. De hade varit så nyfikna, äntligen hade deras älskade Elin förälskat sig. Jag var väll inte den som brydde mig om killar. Jag var nergrävd i studier, allting handlade om att imponera på mina föräldrar. Jag hade kommit in på läkarutbildningen och hade många års studier framför mig. Jag var exalterad, att bli läkare var min dröm, samtidigt som jag visste hur nöjda mina föräldrar skulle bli. Vi bor på Östermalm, Stockholms lite finare stadsdel. Henry, mitt liv, kommer från en förort söder om Stockholm. Jag hade varit så naiv den kvällen, trott att det inte skulle spela någon roll. Att mina föräldrar skulle vara lyckliga när de såg glädjen i mitt ansikte så fort du var i samma rum som mig. Du hade tagit min hand, sagt att du var nervös. Jag hade skämtsamt svarat att du skulle passa dig för min far, att han nog skulle ha en del frågor. Aldrig ens i min vildaste fantasi hade jag kunnat ana hur rätt jag skulle ha. Du hade knappt hunnit komma innanför dörren innan du blev ställd mot väggen. Min far ville veta hur din framtid såg ut. Varför studerade du inte på högskola? Alby, bor verkligen svenskar där? Färgen i mitt ansikte hade stigit i takt med fars frågor, jag hade aldrig vågat säga emot honom och lik förbannat teg jag även den kvällen. Det hade gjort så ont i bröstet på mig. Jag sneglade på min mor, som stod tyst i bakgrunden med rynkade ögonbryn och sammanbitna läppar. Jag hade hoppats att hon tyckt att min far varit alldeles för sträng mot dig. Men hon hade varit bekymrad över vad jag gett mig in i. När jag sa hejdå till dig någon timme senare stod vi utanför min port. Det var kyligt och mitt hjärta värkte. Du var så förtvivlad, jag såg det i dina ögon även om du ansträngde dig för att verka stark. Du kysste mig på pannan, inte munnen, och sa att allt skulle ordna sig. Att du behövde åka hem. Jag stod länge kvar på samma plats och såg efter dig. Jag var så arg och besviken på samma gång, hade ingen aning om att det bara var början. Ingen ville att jag skulle träffa dig. Men envist stannade du vid min sida, sa att så länge jag ville ha dig skulle du alltid vara min. Hur hade sommaren sett ut om du gett upp? Om den där kvällen hade varit sista gången jag såg dig? Varför kunde inte min familj, som alltid älskat och stöttat mig, se din villkorslösa kärlek till mig?

Jag vänder på kroppen så att jag kan se ditt ansikte, försöker att njuta av vår kväll istället för att tänka på alla hemska minnen vi har. Ser in i de gröna ögonen precis som jag gjort så många gånger förr. Studerar det tydliga käkbenet, dina fylliga läppar och runda haka. Hur kan någon inte älska dig? För mig krävdes det bara en blick. Jag förstod det inte då, men jag vet nu att jag var fast redan vid första ögonblicket. Jag trodde inte att sådan kärlek existerade, man måste känna någon för att kunna älska. Men i djupet av dina ögon såg jag min egen själ blicka tillbaka mot mig. Berusande och fri, så som jag aldrig känt tidigare. Du var beredd att stå upp för dig själv, för att kunna vara med mig. Jag visste inte att det skulle bli så svårt. Att min familj och närmsta vänner skulle svika mig så som de gjorde. Jag har inte mycket kvar, men jag har dig. Under stjärnornas nyfikna bevakning har jag dina armar runt mig. Imorgon åker du iväg, bort från denna fördömande stad. Jag har bestämt mig för att följa med, även om du ännu inte vet. Kanske är det champagnens bubblande verkan som tagit beslutet åt mig. Men jag kommer inte ångra mig imorgon. Med dig är jag hel.