En smärta jag aldrig vill uppleva igen

Jag och Sami började försöka bli gravida med syskon i april 2013. Då skulle bebis komma som tidigast januari 2014 och Liam skulle som yngst vara lite över 2 år. Det kändes som en bra tidpunkt att börja.

 

Fyra månader senare fick vi det där efterlängtade plusset på stickan. Jag kommer ihåg att jag tänkte det här med att planera barn och bli gravid är inte så svårt. Liam var ju inte planerad utan ett fantastiskt hoppsan så det här var något helt nytt för oss. 12e april blev det beräknade datumet och vi tyckte att det kändes kul att både ha en höstbebis och få en vårbebis.

 

Veckorna gick och jag mådde ungefär likadant som jag hade gjort med Liam. Jag kände mig bakis och trött, men hade inte särskilt ont i brösten. Magen var ganska svullen, speciellt kvällstid.

 

I vecka 8 fick jag en liten blödning och blev genast orolig. Det var på jobbet och så fort jag hade rast gick jag iväg och ringde gynakuten. Där fick jag rådet att avvakta. Blödningar i tidig graviditet är väldigt vanligt. Om det handlade om ett missfall skulle blödningarna snart öka i mängd. Var det klumpar? Nej. Har du ont? Nej. Barnmorskan sa att det skulle jag ta som något positivt. Jag fick helt enkelt avvakta och skulle ringa igen om det blev värre.

 

Blödningarna försvann, och sen kom de tillbaka. De var alltid sparsamma och jag hade aldrig ont. Jag började googla såklart och läste om väldigt många som haft blödningar under sina graviditeter men där allting gått bra.

 

Mina graviditetssymptom försvann, magen var inte svullen längre. Jag tänkte att symptomen försvann ganska tidigt med Liam också, att det inte behövde vara någon fara. Jag var på inskrivning på MVC och pratade om blödningarna. Barnmorskan tyckte inte heller att det lät som att något var fel men hon förstod min oro. Vi bokade in en tid för kub i vecka 13 och bokade även in tid för rutinultraljudet i vecka 19 och nästa MVC besök i vecka 25 som kändes evigheter långt borta.

 

Jag åkte iväg på utbildning med jobbet, var borta fyra dagar från Liam för första gången. De här dagarna var intensiva och blödningarna kom självklart tillbaka. Nu i större mängd men fortfarande inga klumpar eller någon smärta.

 

Jag passerade magiska vecka 12+0 utan att känna mig det minsta lugn. Då bestämde jag att det var dags att ringa tillbaka till gynakuten. Jag hade öppningshelg, stressigt som aldrig förr på jobbet och jag bara blödde och blödde. Efter jobbet ringde jag gyn och fick en tid dagen efter på måndagen. Den kvinnan jag pratade med då tyckte att det var konstigt att jag inte kommit in tidigare.

 

Även Sami var med på ultraljudet och det var tur det, jag behövde verkligen hans stöd. Jag minns att jag in i det sista tänkte och trodde att allting var bra med den lilla bebisen. Att det kanske var moderkakan som blödde eller någonting annat. Men missfall borde väll redan ha startats efter alla dessa veckor med blödningar?

 

Fick träffa en väldigt trevlig kvinna. Vi konstaterade att jag skulle befinna mig i graviditetsvecka 13 enligt senaste mensen. Vi gjorde ett vaginalt ultraljud och hon var tyst ett tag. Sedan sa hon orden jag aldrig glömmer. "Det här ser tyvärr inte ut som en normal graviditet".

 

Det kändes som att någon hade stannat tiden. Jag stirrade på henne utan att förstå. Minns inte om jag själv svarade någonting, Sami var alldeles tyst. Hon fortsatte med att säga "Jag ser en hinnsäck men kan inte se något foster. Det ser snarare ut som att allting håller på och faller ihop". Jag kände mig trasig, förstod inte hur hon kunde välja så hemska ord. Vart var vårt barn? Som vi längtat efter, jag hade varit gravid i nästan två månader vid det här laget.

 

Hon kunde konstatera att graviditeten avstannat i vecka 8. Alltså i samma stund som blödningarna startade. Så min kropp sa till på en gång, även om den själv inte gjorde sig av med graviditeten. En så kallad missed abortion. Jag fick tid för skrapning en vecka senare. Det jag tänkte på mest i den stunden var att tänk om jag hade fått komma in på kontroll första gången jag ringde. Då hade vi kunnat avsluta graviditeten redan då, istället för att gå fem veckor, fem långa veckor, och tro att jag var gravid.

 

Kvinnan gick ut för att ordna med papper. Då började jag att gråta. Jag skakade som aldrig förr och det kändes som att varje del inom mig värkte. Jag gråter bara nu när jag skriver det här för att allting kommer tillbaka. Sami kramade mig och sa någonting som jag inte minns idag. Jag hade så ont, jag ville försvinna. Jag ville att hon skulle komma tillbaka och säga att "nej men du, jag har ju sett helt fel. Klart att du är gravid, titta där är er lilla bebis".

 

Men det gjorde hon inte. Istället blev det en lång vecka med små blödningar innan skrapningen. Jag kunde börja grata när som helst, helt oväntat. Grät i bilen på vägen hem från jobbet. Grät när jag berättade för de få som visste om graviditeten att det hade gått åt skogen.

 

Det tog en vecka att komma över den värsta sorgen. Skrapningen var en nystart. Efteråt kunde jag prata om hela upplevelsen utan att börja gråta. Jag kunde känna mig ledsen över att vi inte skulle bli tvåbarnsföräldrar, men jag försökte tänka att det antagligen var något fel med det lilla livet och att det hade varit ännu värre om man insett det senare i graviditeten. Alltså att vi upptäckt i vecka 19 att bebisen inte mådde bra eller att man gick 40 veckor och sen skulle lillen inte överleva utanför livmodern.

 

Ungefär 7 veckor tog det innan jag fick tillbaka min mens och både jag och Sami var redo att försöka igen. Missfallet tog hårt på honom också även om det var jag som mådde sämst. Det blir ju annorlunda, medan han inte riktigt hade hunnit greppa graviditeten hade jag gått med veckor av att må dåligt och verkligen känna mig gravid. Det var jag som fick känna att jag inte dög och det var jag som fick ligga på operationsbordet och bli nersövd.

 

Fyra nya månader tog det innan nästa plus på stickan kom. Oro och lycka kan man beskriva de senaste veckorna. Men den här gången ska det bara gå bra, vi har alla förutsättningar för det. Jag är starkare efter det jag upplevt, och jag tar inte den här graviditeten för givet. Det är svårt och tufft att planera och få barn. Man kan inte gå in på en hemsida och klicka hem en unge och så är allting bra sen. Det är en himla komplicerad process och jag är så glad över alla er vars graviditeter alltid lett till ett barn. Jag tänker också på er som varit med om tuffa händelser som våran. Alla styrkekramar till er. Att bli förälder är den största gåvan och jag tycker att det är så hemskt att alla inte kan uppleva det. Den smärtan man känner när allting går käpprätt åt helvete borde ingen människa få uppleva. 

 

Jag är så tacksam över vår underbara son och det lilla livet som växer i min mage. Jag är så lycklig att jag kan bli mamma och att jag får vara med om detta igen. Jag kommer aldrig glömma det jag upplevde i höstas, det är en del av mig nu. Livet är orättvist och underbart, en berg- och dalbana av känslor.

Tack för ett personligt och fint inlägg. Vi har precis gått igenom samma sak. Förlorade den efterlängtade trean i vecka 13, efter att ha sett en tom hinnsäck, och en avstannad graviditet.

Kul att höra att ni nu äntligen är på väg mot er bebis!

Har förstått att en graviditet inte är så självklart som många tror.
Förstår att det måste tagit dig väldigt hårt.
Men jag tror att denna gång ska det säkert gå bra.
Styrkekramar :)

Så jävla starkt av dig av skriva om det, beundrar dig som vågar! Hoppas du klarar av att njuta av den här graviditeten och att den går smidigt! :)

Förstår hur du känt/känner dom jag mer eller mindre varit med om samma sak, fast jag fick utomkvedshavandeskap. Dock var min mens tillbaka månaden efter men jag var långt ifrån redo att försöka, jag var inte känslomässigt där, jag behövde få sörja. 5 månader efter vågade jag mig på ett försökt och två månader senare plussade jag. Däremot har inte vården varit stöttande i genom början av denna graviditet, trots massor med oro och blödningar redan från början - nu.

Så denna graviditet är en känslomässigt jobbig resa och blir förmodligen min sista då jag just nu känner att jag klarar inte av att gå igenom denna oro igen. Har dock kommit till v.29 nu men graviditeten visar sig inte vara enkel, kommer mest troligt bli en tillväxthämmad bebis som får komma ut tidigare med kejsarsnitt och få ligga i kuvös med respirator. Men när den dagen kommer vet vi inte det kan vara nästa vecka eller om 4 veckor. Längtar egentligen bara tills denna resa är slut, så jag får sitta med min bebis i famnen och säga att det var värt det!

Åh nej så hemskt :´( Håller tummen att denna gång går allt så bra som det bara kan!

Vad fint skrivet! Jag om någon förstår precis bad du känner...
Kram!

Massa kramar!
Det är så lätt att ta föregivet nånstans att det ska bli en bebis eller ens ett pluss, speciellt när det handlar om att skaffa syskon även om så inte alltid är fallet

Du är så stark Maria!! <3

Åh.. Blir rörd. All lycka till er nu! <3

och där började jag gråta... Lycka till nu med allt. ja, att få barn är den största lyckan i livet men man kan inte ta något för givet.Gläds nu över din graviditet och försök nu vara positiv. Stor kram från en trogen bloggläsare.

Gud så tråkigt att höra... Min syster var med om samma sak. Men nu har de en tös på två månader. Det kommer gå lika bra för er också :)

Massor med kramar!

Kram <3

Börja gråta då jag läser detta.. Det är den hemska baksidan av allt men det lutar ju åt ett lyckligt slut ändå. Hoppas allt går bra med den nye och med Liam i fortsättningen och att du slipper uppleva detta igen. Du är stark som orkat dig igenom detta och vågat fortsätta försöka, du är stark som delar med dig av din berättelse.
Lycka till med allt nu!

Tack för ett så bra och berörande inlägg! Inte alla som vågar berätta så de ska du ha stor eloge för!
Kan inte föreställa mig vad du/ni gått igenom och jag skulle aldrig vilja! Är så glad att allt gått så bra hittills med mina graviditeter (nr 2 nu) och jag är säker på att denna gång har ni en bebis i höst!
All lycka till och styrkekramar här ifrån söder i Sverige :)

Började också gråta när jag läste, så jobbigt det måste ha varit och bra av dig att skriva om det för det är ju något som händer så många och måste vara extremt tungt att bära på! Är så glad för er skull att det nu gått vägen :) <3<3<3<3

Grattis till graviditeten. Du ar verkligen stark som orkar skriva om din upplevelse!! Lycka till!👏

verkligen omöligt att föreställa sig vad ni har gått igenom även om inlägget verkligen berör...

men är så glad att allt verkar gå som det ska nu och att liam kommer att få ett syskon :)

Stor kram! Tack för att du delar med dig. :)

blir rörd, jag var också med om missfall i somras, dock så var det redan i v 5, sjukt jobbigt och visst är det tungt fortfarande men det är sådant man får tyvärr leva med.

Massa kramar till dig med och hoppas allt går vägen nu för er! <3 :)

Ledsen att ni behövt gå igenom det här. Hände samma sak för oss första gången. Jag hade dock inga blödningar alls utan i vecka 12 när jag steg ur duschen ser jag hur det börjar rinna blod ner för benet och de fortsatte i två dygn innan vi på nyårsafton fick tillbringa en dag på akuten där dom konstaterat att embryo slutat utvecklas runt v.7-8 men inte kroppen uppfattat det. Jag fick gå hem i hopp om att det skulle komma ut av sig själv med återbesök en vecka senare. Den proceduren gjorde vi om i ungefär 5-6 veckor. Blödningar, abort-"piller" och förberedelser för skrapning (vilket aldrig blev av). Vecka efter vecka och kroppen klarade inte av att stöta ut det. Inte ens med hjälp av att göra en abort. Infektioner fick jag på det och jag blev riktigt dåligt bemött av flera personal på sjukhuset. Fy, önskar ingen att behöva vara med om det. Men bara några månader senare väntade vi vår efterlängtade Maya!! :)

Usch började nästan själv gråta när jag läste detta, blev så rörd och mindes mina egna missfall som var tuffa. Men är idag ändå så glad att vi fick barn till slut och även glad för eran skull :)

Kramar och Grattis till magen <3
Så fantastiskt! Jag känner så igen mig i ditt inlägg. Jag födde mitt första barn i maj 2011 sen började vi försöka få ett syskon våren 2012 och jag hade två missfall i v.8 och v.9 under våren efter att kroppen fick vila nån månad så blev jag gravid i juli 2012 och i mars 2013 föddes Emanuels lillasyster,det är jättejobbigt att gå igenom missfall men man är nästan mer tacksam nu efter att man fått två fina barn,och man blir så mycket ödmjukare,det är inte självklart att bli mamma. Det är en gåva. Och vi som får uppleva det ska vara mycket lyckliga. All lycka till er! Kram!

usch vad jag gråter nu. blir ledsen när jag tänker på hur tufft ni har haft det. jag vet hur det känns…Kramar

Grattis!

Hemskt att läsa vad som hände er.
Trevlig helg!

Åh så jobbigt. Håller tummarna för att allt ska gå bra nu. :)

Åh jag vet precis hur det där känns! Även om mitt missfall kom vecka sex+0 så han jag plusa vädligt tidigt och till och med gå på första BM mötet. Missfallet minns jag som igår ,oron sorgen och hoppet om att det inte skulle vara ett missfall även om blodet kom utan smärta, fram ich till baka till gynakuten för det fanns en hinnsäck man man kunde inte konstatera om det fanns ett foster eller ej..

Sen kom smärtan och klumparna i trosan.. minns det som igår, en lång veckas blödning, och smärtan som skär in i hjärtat.

Sen blev vi gravida igen, och idag är vår lilla prinsessa 2 månader gammal, men inte en dag går då jag inte tänker på det som hände förra året i maj. Men det gjorde mig till en bättre människa, en människa som uppskattar allt , till och med när jag spydde varje dag i 7 månader under denna gravidetet, illamåendet från helvetet och halsbrännan som aldrig förvann - allt med glädje för det lilla livet som kom var så värt det. Blir helt tårögd när jag läser din text <3

Fy, det är verkligen ingen rolig process att gå igenom! Här hade vi en snarlik upplevelse innan lillebror i magen kom till, men det var inget vanligt missfall utan ett utomkvedshavandeskap. Fick cellgift för att stöta ut det, och det lyckades bra och jag slapp opereras.

Starkt av dig att skriva om hela upplevelsen :)

Inte varit inne här på länge då jag varit uppe i barnförsök själv och de varit för jobbigt att läsa mammabloggar. Men nu är jag äntligen gravid efter 2 långa års försök med hopp och förtvivlan. Trodde aldrig att vi skulle få bli föräldrar. Är i v 7 nu och ska på vul nu på onsdag. Måste få se så det verkligen år något där inne.

Grattis till nya graviditeten! <3

Ser att inlägget är skrivet för ett år sedan, men googlade runt och hamnade här inne..

Vill bara tacka för ett fint inlägg som jag känner igen mig så oerhört mycket i! Själv har jag precis gått igenom en operation och har ett stort snitt på magen efter bortoperation av äggledare då jag fått utomkvedshavandeskap. Jag fick samma besked som dig när blödningarna började att det bara var att avvakta att det inte var någon fara, till den dagen jag var på jobbet och fick sådan obeskrivlig smärta.. Då blev det urakut och jag hann inte fatta vad som hände förän jag vaknade upp efter operationen.

Så tack för ett bra inlägg, om att det inte alltid går som planerat, (vilket är lätt att tro om man läser alla fina bebissajter..)!!