Ja vad tycker då Spindelmannen om att snart inte vara enda barnet i familjen? Svårt att säga, han tycker ju att hela livet är en fest.

 

Vi har försökt förklara det här att ett barn växer i mammas mage. Om jag säger "vad har mamma i magen?" så säger han genast bebis. Men däremot när jag visar bilder som höggravid och förklarar att där låg Liam i magen då skakar han på huvudet och säger "nej mamma, boll". Så det går lite trögt än så länge. Kanske är lika bra, för hur lång skulle inte hans väntan bli om han var lika exalterad som oss?

 

Liam kan även säga "storebror Liam" men han tror att ordet snarare betyder att han är stark än att det har med syskon att göra. Tur att vi har ganska precis sex månader på oss att förbereda honom. Tills dess har han nog superkoll på att något viktigt är på väg. ♥

 

Det finns ingen plats som lilleman tycker så mycket om som parken. Han bryr sig inte om att den behöver målas om och renoveras. Så länge det går att leka på den tänker han gå dit. Bilderna är från igår, underbart med bus i solen.

 

Lekplatsen går man tyvärr förbi när vi ska till förskolan. Har vi mycket tid på oss brukar han få leka en stund innan vi fortsätter vidare. Men ibland gäller det att få honom på andra tankar när vi passerar den. Jag brukar säga antingen "tror du Vincent och Alexander är på dagis redan?" Vilket råkar vara hans bästa vänner. Eller "vill du gunga när du kommer fram till dagis?" Ibland blir han lite sur när han inte får stanna och leka men oftast går det bra efter lite övertalning.

 

Tack förresten för era kommentarer i inlägget nedan. Funderade länge på hur jag skulle skriva det. Tänkte först bara nämna lite snabbt att jag varit med om ett missfall i vecka 13. Men ville att ni skulle förstå smärtan att gå igenom något sådant. För att göra det behövde jag dra hela historien och det kändes bra att få dela med av den. Nu blev inlägget otroligt långt och det är nog inte många som orkar ta sig igenom texten. Men tack ni som gjort det!  ♥

Jag och Sami började försöka bli gravida med syskon i april 2013. Då skulle bebis komma som tidigast januari 2014 och Liam skulle som yngst vara lite över 2 år. Det kändes som en bra tidpunkt att börja.

 

Fyra månader senare fick vi det där efterlängtade plusset på stickan. Jag kommer ihåg att jag tänkte det här med att planera barn och bli gravid är inte så svårt. Liam var ju inte planerad utan ett fantastiskt hoppsan så det här var något helt nytt för oss. 12e april blev det beräknade datumet och vi tyckte att det kändes kul att både ha en höstbebis och få en vårbebis.

 

Veckorna gick och jag mådde ungefär likadant som jag hade gjort med Liam. Jag kände mig bakis och trött, men hade inte särskilt ont i brösten. Magen var ganska svullen, speciellt kvällstid.

 

I vecka 8 fick jag en liten blödning och blev genast orolig. Det var på jobbet och så fort jag hade rast gick jag iväg och ringde gynakuten. Där fick jag rådet att avvakta. Blödningar i tidig graviditet är väldigt vanligt. Om det handlade om ett missfall skulle blödningarna snart öka i mängd. Var det klumpar? Nej. Har du ont? Nej. Barnmorskan sa att det skulle jag ta som något positivt. Jag fick helt enkelt avvakta och skulle ringa igen om det blev värre.

 

Blödningarna försvann, och sen kom de tillbaka. De var alltid sparsamma och jag hade aldrig ont. Jag började googla såklart och läste om väldigt många som haft blödningar under sina graviditeter men där allting gått bra.

 

Mina graviditetssymptom försvann, magen var inte svullen längre. Jag tänkte att symptomen försvann ganska tidigt med Liam också, att det inte behövde vara någon fara. Jag var på inskrivning på MVC och pratade om blödningarna. Barnmorskan tyckte inte heller att det lät som att något var fel men hon förstod min oro. Vi bokade in en tid för kub i vecka 13 och bokade även in tid för rutinultraljudet i vecka 19 och nästa MVC besök i vecka 25 som kändes evigheter långt borta.

 

Jag åkte iväg på utbildning med jobbet, var borta fyra dagar från Liam för första gången. De här dagarna var intensiva och blödningarna kom självklart tillbaka. Nu i större mängd men fortfarande inga klumpar eller någon smärta.

 

Jag passerade magiska vecka 12+0 utan att känna mig det minsta lugn. Då bestämde jag att det var dags att ringa tillbaka till gynakuten. Jag hade öppningshelg, stressigt som aldrig förr på jobbet och jag bara blödde och blödde. Efter jobbet ringde jag gyn och fick en tid dagen efter på måndagen. Den kvinnan jag pratade med då tyckte att det var konstigt att jag inte kommit in tidigare.

 

Även Sami var med på ultraljudet och det var tur det, jag behövde verkligen hans stöd. Jag minns att jag in i det sista tänkte och trodde att allting var bra med den lilla bebisen. Att det kanske var moderkakan som blödde eller någonting annat. Men missfall borde väll redan ha startats efter alla dessa veckor med blödningar?

 

Fick träffa en väldigt trevlig kvinna. Vi konstaterade att jag skulle befinna mig i graviditetsvecka 13 enligt senaste mensen. Vi gjorde ett vaginalt ultraljud och hon var tyst ett tag. Sedan sa hon orden jag aldrig glömmer. "Det här ser tyvärr inte ut som en normal graviditet".

 

Det kändes som att någon hade stannat tiden. Jag stirrade på henne utan att förstå. Minns inte om jag själv svarade någonting, Sami var alldeles tyst. Hon fortsatte med att säga "Jag ser en hinnsäck men kan inte se något foster. Det ser snarare ut som att allting håller på och faller ihop". Jag kände mig trasig, förstod inte hur hon kunde välja så hemska ord. Vart var vårt barn? Som vi längtat efter, jag hade varit gravid i nästan två månader vid det här laget.

 

Hon kunde konstatera att graviditeten avstannat i vecka 8. Alltså i samma stund som blödningarna startade. Så min kropp sa till på en gång, även om den själv inte gjorde sig av med graviditeten. En så kallad missed abortion. Jag fick tid för skrapning en vecka senare. Det jag tänkte på mest i den stunden var att tänk om jag hade fått komma in på kontroll första gången jag ringde. Då hade vi kunnat avsluta graviditeten redan då, istället för att gå fem veckor, fem långa veckor, och tro att jag var gravid.

 

Kvinnan gick ut för att ordna med papper. Då började jag att gråta. Jag skakade som aldrig förr och det kändes som att varje del inom mig värkte. Jag gråter bara nu när jag skriver det här för att allting kommer tillbaka. Sami kramade mig och sa någonting som jag inte minns idag. Jag hade så ont, jag ville försvinna. Jag ville att hon skulle komma tillbaka och säga att "nej men du, jag har ju sett helt fel. Klart att du är gravid, titta där är er lilla bebis".

 

Men det gjorde hon inte. Istället blev det en lång vecka med små blödningar innan skrapningen. Jag kunde börja grata när som helst, helt oväntat. Grät i bilen på vägen hem från jobbet. Grät när jag berättade för de få som visste om graviditeten att det hade gått åt skogen.

 

Det tog en vecka att komma över den värsta sorgen. Skrapningen var en nystart. Efteråt kunde jag prata om hela upplevelsen utan att börja gråta. Jag kunde känna mig ledsen över att vi inte skulle bli tvåbarnsföräldrar, men jag försökte tänka att det antagligen var något fel med det lilla livet och att det hade varit ännu värre om man insett det senare i graviditeten. Alltså att vi upptäckt i vecka 19 att bebisen inte mådde bra eller att man gick 40 veckor och sen skulle lillen inte överleva utanför livmodern.

 

Ungefär 7 veckor tog det innan jag fick tillbaka min mens och både jag och Sami var redo att försöka igen. Missfallet tog hårt på honom också även om det var jag som mådde sämst. Det blir ju annorlunda, medan han inte riktigt hade hunnit greppa graviditeten hade jag gått med veckor av att må dåligt och verkligen känna mig gravid. Det var jag som fick känna att jag inte dög och det var jag som fick ligga på operationsbordet och bli nersövd.

 

Fyra nya månader tog det innan nästa plus på stickan kom. Oro och lycka kan man beskriva de senaste veckorna. Men den här gången ska det bara gå bra, vi har alla förutsättningar för det. Jag är starkare efter det jag upplevt, och jag tar inte den här graviditeten för givet. Det är svårt och tufft att planera och få barn. Man kan inte gå in på en hemsida och klicka hem en unge och så är allting bra sen. Det är en himla komplicerad process och jag är så glad över alla er vars graviditeter alltid lett till ett barn. Jag tänker också på er som varit med om tuffa händelser som våran. Alla styrkekramar till er. Att bli förälder är den största gåvan och jag tycker att det är så hemskt att alla inte kan uppleva det. Den smärtan man känner när allting går käpprätt åt helvete borde ingen människa få uppleva. 

 

Jag är så tacksam över vår underbara son och det lilla livet som växer i min mage. Jag är så lycklig att jag kan bli mamma och att jag får vara med om detta igen. Jag kommer aldrig glömma det jag upplevde i höstas, det är en del av mig nu. Livet är orättvist och underbart, en berg- och dalbana av känslor.

Bröllopet i Italien närmar sig och i helgen tänkte jag och Anna åka och kolla efter klänning att bära. Är väldigt osäker på vad jag ska ha för skor också. Fixar inte klackar som gravid, vad finns det för bra alternativ?

Klänningarna ovan är från Nelly.se och den som föll mig bäst i smaken är den vänstra. Lär vara väldigt varmt under bröllopet så gäller att hitta en sval och fin klänning. Gärna en där magen framträder fint så att det inte ser ut som att jag lagt på mig några kilon bara...

 

Vilken klänning hade ni valt? Eller hade ni kört på något helt annat?

Magen har vuxit mycket snabbare den här graviditeten. Det är vanligt att det växer snabbare med andra barnet. Kroppen "minns" från innan och behöver inte lika mycket tid på sig. På mornarna är magen nästan helt platt men på kvällarna blir den ganska stor. Så mysigt! Bilden ovan tog jag idag innan jag åkte hem från jobbet.

 

Jag kommer att dokumentera magen varje vecka precis som jag gjorde med Liam. Kommer börja i vecka 17 bara för att det var då jag började med lilleman. Kommer bli så himla roligt att jämföra!

 

Måndag är den dagen vi byter graviditetsvecka och idag går vi in i vecka 14. Tiden rusar verkligen i den här graviditeten! Beräknat förlossningsdatum är den 2a november. Lilleman var beräknad till den 1a november så jag går igenom precis samma graviditet igen, alltså årstidsmässigt. Annars är det väldigt mycket som skiljer denna graviditet åt från den med sonen. Mer om det vid ett senare tillfälle.

 

Jag tänkte passa på att berätta hur det gick till när vi plussade denna gång. Redan fem dagar efter ägglossningen (planerad graviditet så superkoll på ägglossningen) så fick jag en blödning. Den varade i några dagar. Eftersom att jag visste att det inte kunde vara mensen så kort tid efter ägglossningen började jag undra om det kunde vara en nidblödning som sker när ägget fäster. Jag blev väldigt nyfiken och otålig, ville börja ta graviditetstest med en gång! Men så tidigt är graviditetshormonet alldeles för lågt för att kunna mätas.

 

Jag tänkte att jag skulle hålla mig enda till bim. (Beräknad icke mens, vanlig förkortning bland de som försöker bli gravida) Mitt tålamod var inte tillräckligt starkt så när det var tre dagar till bim tog jag ett test. Det var positivt! Svagt streck men nog var det positivt allt. Jag gick ut till vardagsrummet med stickan där Sami satt i soffan. Jag sa "Sami visst är det så att så länge det är två streck så betyder det att man är gravid även om strecket är svagt?" Han kollade på mig och höll lite osäkert med. Men jag visste ju, så mycket som jag läst om graviditeter. Så jag utbrast glatt "Jag är gravid! Titta!" Och när jag sträckte fram testet mot honom ryggade han bakåt "Det är ditt KISS på den där stickan". Haha han såg inte alls stickan som något magiskt och fantastiskt som jag gjorde. Men lika glada var vi för att det tagit sig den här gången!

 

Tre dagar senare, på bim, tog jag ett nytt test och det är testet ni ser ovan. Väldigt tydliga streck och jag förstod att jag verkligen var gravid. I samma veva började oron.

 

Nu är vi som sagt framme i vecka 14. Tiden har gått så sjukt snabbt och den behöver inte stanna upp nu. Ge mig sommar med växande gravidmage och sparkar från mini. Ge mig höst med tung kropp och ännu tydligare rörelser från mini. Och ge mig november och vårt älskade syskon i min famn. ♥

 

På grund av oro som jag kommer förklara mer ingående om i ett senare inlägg så har vi redan gjort tre ultraljud i den här graviditeten.

Det är fascinerande hur fort det lilla livet i magen växer, speciellt de första veckorna. Jag var inne på ett första ultraljud i graviditetsvecka 7. Då kunde man se en tydlig hinnsäck och en liten cirkel med ett hjärta som slog, det var vårt lilla barn. Jag var helt säker på att de skulle säga att det inte fanns något foster, pga att jag precis som i höstas börjat blöda i graviditeten. Men den snälla kvinnan sa på en gång "vi har konstaterat att hjärtat slår" och då kom tårarna i en rasande fart. Jag kunde inte sluta gråta, jag var så lättad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag såg bara en liten cirkel med ett hjärta som slog, och det var det vackraste jag hade sett.

 

Blev ett till ultraljud på en privat klinik (det första var på gynakuten) för att blödningarna kom tillbaka lite då och då. Jag visste att det troligtvis var blodkärl som brustit vilket är ofarligt. Men oron var svår att bli av med så jag var glad att jag fick komma in på en ny kontroll. Knappt två veckor hade gått sedan första ultraljudet och redan kunde man se hur mycket det lilla fostret hade vuxit. Plötsligt kunde jag se både huvud och ben och antydan till en liten hand. Fostret låg stilla men hjärtat slog i en jämn och fin takt. Den här gången började jag inte gråta men kände mig återigen väldigt lättad. Sami var med den här gången och det var första gången han fick se vår lilla skatt.

 

I vecka 13, fyra veckor senare blev det dags för kub. Det ultraljud som jag redan berättat för er om. Oj vad vårt lilla hjärta hade vuxit! Och rörde på sig och hade världens fest i magen. Det är så häftigt hur fort det går. Man förstår verkligen varför de första veckorna är så kritiska och mycket kan gå fel.

 

Att ha tagit sig fram till vecka 12+0 var en helt underbar milstolpe. Fortfarande kan mycket gå fel, graviditeter har man ingen kontroll över. Men sannolikheten är faktiskt att allting kommer gå bra. Så vi njuter, och längtar. Vi är gravida och det verkar faktiskt som att vi kommer bli tvåbarnsföräldrar i höst. ♥

Idag blev det en tur till Ica för den obligatoriska veckohandlingen. Självklart ville lilleman hjälpa till, men blev besviken över allt han inte fick lägga i kundvagnen.

Just nu leker sonen i sandlådan vi köpte förra veckan och älskling grillar på nya grillen, också från förra veckan. Det är sommarväder och jag kan sitta i skuggan utan att frysa. Hur underbart?

 

Sen tack, tack, tack för era snälla kommentarer i inlägget nedan! Det är fortfarande svårt att förstå att vi faktiskt ska få ett till barn. Speciellt nu när jag mår bättre och egentligen inte känner av att jag är gravid. Annat än att brösten ömmar. Längtar efter de första sparkarna. Kände första med lilleman i vecka 16, gissar att det blir runt samma vecka även denna gång. ♥

Äntligen kan jag dela med av vår stora lycka. Liam ska bli storebror, lagom till sin 3 årsdag i november.
Igår var vi på kub. Till en början låg bebis alldeles stilla i magen, det underbara hjärtat som slog var det enda som gjorde mig lugn. Sen blev det liv i bebis. Mini började sträcka på sig, vända sig med ryggen mot oss och lyckades till och med att göra en kullerbytta, bra att passa på med all plats som finns just nu. Det var inte långt ifrån tårar, kunde inte slita blicken från vårt lilla mirakel. Efteråt fick vi veta att risken för kromosomavvikelser är väldigt liten, vilken lättnad. Nu njuter vi av att vara gravida igen och längtar så mycket till hösten.

 

Har så mycket att berätta för er om det år vi har bakom oss. Sådant jag inte velat berätta om förrän jag kände mig redo. Vägen till syskon har varit tung och smärtsam. Har ännu inte bestämt mig exakt hur mycket jag kommer vilja dela med mig av det hela.

 

Men nu njuter vi av att syskonet i magen verkar ha det bra och må fantastiskt. Det här är förresten största anledningen till att bloggen fått lida. Jag har varit så trött de senaste veckorna att jag inte orkat sitta vid datorn. Men nu börjar jag äntligen bli piggare igen och illamåendet är borta, kommer bara tillbaka om jag väntar för länge med att äta. Nästa milstolpe är 4e juni, då blir det rutinultraljudet. Förhoppningsvis får vi då även veta om vi väntar en flicka eller pojke. Även om det allra viktigaste för både mig och Sami är att bebis mår bra.

 

Älskade skatt, du har en storebror, mamma och pappa som längtar efter dig enormt. ♥

Idag är det 3,5 år sedan jag träffade min stora kärlek. Tiden rusar och går långsamt på en och samma gång. Vi har upplevt så mycket tillsammans och jag kan fortfarande känna mig precis lika nykär som jag var på den översta bilden.

 

Sami är min trygghet, glädje och styrka. Jag är så glad över allting vi har tillsammans.

Tack för dessa år med underbara minnen, nu skapar vi nya. ♥

Igår hade jag och lilleman så här mysigt. Även idag skiner solen men det blåser ganska kallt. Tänker i alla fall inte klaga så länge regnet håller sig borta.

 

Nu har jag lite städning att ta tag i. Huset behöver dammsugas och sen ska det hängas tvätt. Ja ni ser mina planer är stora innan jobbet. Ha det fint!

 

Igår var jag och lilleman lediga. Elin från jobbet kom över på en fika. Jag bakade morotskaka för första gången och det blev supergott. Vi åt ute på altanen och äntligen var det fint väder under en ledig dag. Vädret gillar ju att jävlas med mig och bara ge mig regn och så blir det fint när det är dags att jobba igen. Men igår kunde jag inte klaga.

Efter fikat tog vi en långpromenad med sonen i vagnen där han somnade ganska snabbt. Han var förresten väldigt förtjust i Elin och avbröt henne när hon pratade med mig hela tiden. "Elin, Elin, Elin" sa han konstant och när han vaknade i min famn (några minuter efter att bilden ovan togs) så var han så besviken över att Elin inte var kvar längre. Så du får allt ta och komma över snart igen!

 

Nej nu måste jag sova, klockan ringer 05.15 imorgon. Ja bloggen får lida men jag hinner ju aldrig. Som nu hinner jag inte ens godkänna era kommentarer men har läst dem på mobilen. Roligt att ni gillar bilderna på huset! Fler ska ni få är det tänkt.

Några bilder på vårt fina hem och några av våra senaste köp. Det blev en tur till Ikea i helgen och vi lyckades som vanligt fynda en massa fint.

 

Tillexempel blev det hyllorna på första bilderna och lite nya ramar. Även blomman på bordet köpte vi.

På andra bilden är det lampan som är ny, och jag älskar den! Jag och Sami har inte riktigt varit överens om vad vi ska ha för lampa i köket men äntligen hittade vi en som vi båda gillade.

 

De söta ljushållarna som ser ut som att de är virkade kunde jag inte motstå. Annat vi köpte som inte är med på bilderna är nya gardiner, stekpanna och lyktor till vår altan. Vi tog förresten fram utemöblerna i helgen också och nu är vi ute efter en grill. Typiskt bara att det har regnat varje dag sedan vi fick ut möblerna. Min vanliga otur. Men någon dag återvänder solen. Eller hur?

Förra helgen fick lilleman nya skor av faster Lollo. Om han blev nöjd? Ja otroligt! Önskar jag hade varit där och sett det istället för att ha jobbat.

 

Skorna är än så länge lite för stora (storlek 25) men förhoppningsvis kan han börja ha dem en del i sommar. Han tjatar redan och går gärna med skorna på här hemma. Allting som har med Blixten McQueen är helt fantastiskt enligt sonen. Blixten och Angry Birds är det som gäller helt enkelt.

Skorna finns att köpa på Deichmann.