Återkontroll hos MVC


Godmorgon bloggen! Nu ska jag ut med den fina hunden ovan. Grått och trist väder bjuder promenaden på.
Klockan 11.00 ska jag och Liam till MVC. Dags för återkontroll, se hur jag återhämtat mig efter förlossningen.
Ska bli jättekul att träffa min barnmorska igen. Och jag vet att hon längtat efter att få träffa Liam!
Vi kommer även ha med oss en bild på honom till henne. I hela hennes arbetsrum hänger det fullt med bilder på bebisar på väggarna. Barn vars mammor hon tagit hand om under graviditeten. Självklart ska vår Liam få hänga på den väggen också.

Nu har jag inte tid att skriva mer, men vi hörs när jag kommer hem! Då ska ni få bilderna från helgen. En tävling kommer komma upp också. Det vill ni inte missa!

Magen en vecka efter förlossningen


Under graviditeten fick ni följa hur magen växte vecka efter vecka. Många har undrat hur magen ser ut nu, efter gravditeten.

Min mage blev mindre direkt efter att Liam kom ut. Det såg ut som en ballong som tömdes. Plötsligt var jag nästan smal igen! Fast magen kändes degig. Under veckan som gått har magen gått tillbaka fint. Det är helt sjukt hur fantastisk kroppen är! Ni ser ju vilken skillnad det blivit på bara en vecka. Hormonsträngen är kvar men kommer försvinna.

Totalt gick jag upp 14 kg under graviditeten. Direkt efter förlossningen hade jag redan tappat 7. Tack vare en tung bebis (drygt 4 kg), moderkaka, och fostervatten. Nu en vecka senare har jag totalt tappat 8, antagligen tack vare amningen. Så är bara 6 kg från startvikten, och är inte stressad att komma dit.

Däremot ska det bli jäkligt skönt att få börja träna igen! Känns som att det var evigheter sedan jag rörde på mig ordentligt. Vilket det faktiskt var. Handbollen slutade jag med i januari i år, då knäskålen hoppade ur led. Någon vecka senare var jag gravid.

Så nu vet ni det! Dags att klä Liam i finkläder. För snart ska vi hem till pappa!

Förlossningsberättelse


Här kommer min förlossningsberättelse! För er som är nyfikna på hur det gick till när vår älskade Liam såg dagens ljus för första gången.

Det började med att slemproppen gick i lördags. Trots att jag visste att det kunde dröja flera dagar från det att den släpper så kände jag på mig att det var dags. Jag och Sami gick och la oss vid 22 för att få så mycket sömn som möjligt. Ifall att värkarna skulle sätta igång.

Nog gjorde dem det. För jag vaknade vid 01.00 av en kraftig värk och förstod först inte vad som hände. Gick på toaletten och sedan tillbaka till sängen igen. Hade en värktimer-app på mobilen som jag tänkte att jag skulle använda om det kom några fler värkar. Vilket det gjorde, två till inom loppet av en kvart. Så alldeles för oregelbundet för att ringa förlossningen men garanterat något på gång. Jag blev superlycklig, som man väntat på dessa värkar! Ville inte väcka Sami, visste att det kunde dröja många timmar till. Vore bra om någon av oss var utvilad. Så jag gick upp, åt flingor för att få energi och bloggade. Visste ju att många var nyfikna då jag redan gått fem dagar över tiden och jag var ivrig att dela med mig av nyheten med någon.

När jag ätit upp flingorna gick jag tillbaka till sängen för att vila. Fortsatte att klocka värkarna med hjälp av appen. Det var 8 - 15 minuter mellan värkarna. Intensiva men det gick att andas igenom dem. Vissa var jobbigare än andra.

04.00 fick jag en värk så stark att jag skrek till, den var så oväntad. Mycket kraftigare än de jag haft innan. I samband med värken så gick mitt vatten. Sami vaknade av mitt skrik men verkade något förvirrad. (I nuläget kommer han inte ens ihåg att jag skrek.) Jag sa till honom att han var tvungen att packa allt som var kvar av bb-väskan, sådant man inte kunnat packa innan. Som mat till honom tillexempel. Samtidigt ringde jag Huddinge Sjukhus där vi skulle föda. Otroligt nog visade det sig att det var fullt. Ingen har nämnt att det varit någon babyboom för tillfället och Huddinge är det sjukhus i Stockholm som skickar iväg minst personer till andra ställen. Men det är ju klart att vi ska ha sådan otur. Kvinnan i telefon frågade hur lång tid det var mellan värkarna och jag berättade att de fortfarande var oregelbundna men att vattnet hade gått. Hon sa att hon skulle återkomma så fort hon visste vilket sjukhus vi skulle åka till. Jag hoppades innerligt att det inte skulle bli Södertälje. Det sjukhus som låg allra längst bort. För mina värkar blev plötsligt mycket starkare och kom tätare. Antagligen pga att vattnet gått. Sami packade ihop de sista grejerna och när jag fick någon värk kom han springades så jag kunde luta mig mot honom. Vi passade på att ringa mamma och berätta att vi snart skulle komma med Theo. Vi behövde bara veta vilket sjukhus vi skulle få åka till. Hon var också chockad att det inte blev Huddinge.

Det dröjde femton minuter för kvinnan att ringa upp oss, något jag tyckte var en evighet. Vart vi hade fått en plats? På Södertälje såklart. Jag blev så jäkla besviken, det skulle ta runt 45 minuter att köra dit! Hon sa att vi kunde ta det lugnt eftersom mina värkar kom så oregelbundet. Att jag kunde ta en dusch om jag ville, behövde inte stressa. Jag slängde på luren, tyckte hon var dum i huvudet. Ta det lugnt?! Jag var i enorm smärta! Jag ville komma till sjukhuset på nolltid, och det är inte som att man är i Södertälje på en kvart direkt. Vi åkte och lämnade Theo till mamma och sedan började resan mot Södertälje Sjukhus.

Vilken jävla resa. Rent utsagt. Jag hade så ont att jag ville gråta. Värkarna kom hela tiden, ibland fick jag ingen paus alls och som längst varade de i två minuter. Det var omöjligt att hitta en bekväm position i bilen. Jag försökte att andas lugnt och koncentrera mig på pauserna, som jag fått lära mig. Men när vi åkt en halvtimme började jag lessna. Jag skrek rakt ut "det gör oooooont" och sedan "du kan glömma syskon Sami! Det här gör jag fan aldrig om!" Sen behövde jag kissa, och vi var ute på motorvägen. Så vi stannar på motorvägen! Sami vågade inte säga nej till mig i det laget haha. Tur att det var mitt i natten så knappt några bilar ute. Sami var tvungen att hålla mig i handen samtidigt som jag hukade bakom världens minsta gran. Gick inte så bra och vi fick pausa för att jag fick en värk. Insåg tillslut att det inte skulle gå så vi fick åka vidare.

En kvart senare var vi framme vid Södertälje, äntligen! Vi parkerade och skyndade oss in. Klockan var runt 05.30. Där väntade de oss redan och vi fick genast komma in till ett förlossningsrum. Mötte en trevlig barnmorska som tog det lugnt och hälsade oss välkomna. Jag fick värk efter värk och hade svårt att lyssna på henne. Hon tyckte att jag skulle få lustgas innan de satte CTG och kollade hur öppen jag var. Eftersom hon såg hur ont jag hade. Åh älskade lustgas. Min räddning! Tog genast bort den hemska smärtan. Då jag lyckades få till tekniken på en gång. Effekten kom direkt och jag var hög som ett höghus. Sa glatt till Sami "det här är första gången jag är full på 9 månader!". Han tyckte nog att jag var lite konstig, men måste ha varit skönt för honom att slippa se mig i smärta.

Sedan gjordes undersökningen. Jag var öppen 7 cm! Det skulle inte bli någon långdragen förlossning. Jag hade gjort allt förarbete hemma och på vägen dit. Jag blev så glad när de sa hur öppen jag var. De trodde att jag skulle bli mamma inom bara några få timmar. Kunde det verkligen vara sant?

Lustgasen fortsatte att vara min bästa vän. Värkarna kom hela tiden, det fanns inga pauser. Vissa var jobbiga men det var ingenting jämfört med vad jag upplevt i bilen. Då jag inte hade någon smärtlindring alls. Vid ett tillfälle sa jag till och med "det är kul att föda barn!". Vilket fick barnmorskan och undersköterskan att skratta. Undersköterskan minns jag inte när hon kom, jag var som sagt lite borta där på sjukhuset.

En kvart efter att de undersökt mig ville jag krysta. Jag förstod det inte riktigt själv men kroppen hade tagit över. Det var som att jag inte bestämde, jag följde bara med. Precis så som de vill att man ska jobba. Bara ge efter. Och det gjorde jag helt naturligt. De bestämde sig för att undersöka mig igen, trots att de nyligen gjort det. Då var jag öppen 9 cm. Det var bara en liten bit kvar innan jag kunde börja få krysta på riktigt. Vi testade att jag stod på alla fyra och så fick jag akupunktur. Var riktigt skönt! Nålarna gjorde ont, men det var en behaglig smärta. Som man var van vid. Den tog tankarna bort från värkarna.

Så var det dags att krysta. Jag hade mycket energi då öppningsskedet inte hade slitit så mycket på mig då det gått så fort. Barnmorskan sa att jag var för stark. För fotstöden flög iväg när jag försökte få styrka från benen. Och jag och barnmorskan hade dragkamp med en handduk för att jag skulle använda krystvärkarna rätt. Men det gick inte så bra eftersom krystvärkarna gav mig så mycket kraft att barnmorskan inte orkade hålla tillbaka.
Blev att krysta ganska länge, ungefär en timme. Vilket i slutändan var bra, med tanke på hur stor Liam var. Hade det gått fortare hade jag nog tagit mer skada. Krystvärkarna gjorde inte ont, de gav än kraft. Däremot var det en brännande smärta att krysta ut Liam. Det sved och kändes som att han var alldeles för stor. Men tillslut gick det.

08.07 föddes världens finaste kille. Ungefär två timmar och fyrtio minuter efter att vi kommit in på förlossningen.
4095g och 51 cm lång. Äntligen var den långa väntan över, att få upp honom på bröstet var det största jag upplevt. Jag ville aldrig släppa taget. Han är så himla fin och jag ser framemot att lära känna honom bättre.

Efteråt fick jag och Sami den goda förlossningsfrukosten och inget har någonsin smakat godare! Kunde bara dricka saft under förlossningen, så efter den kraftansträngningen man genomgick var man riktigt hungrig.
Jag är nöjd med hur förlossningen var, framför allt att det gick så snabbt. Bilresan gör jag inte gärna om men lustgasen, den var inte dum!

Nu är han äntligen här!

Vår fina pojke är äntligen född! Vi mår bra allihop. Förlossningen gick riktigt fort. Ni får veta mer senare. Då kommer bild på världens finaste kille!

Hej latensfas

Jag vaknade för en kvart sedan av en riktigt stark värk. Helt annorlunda från mina förvärkar och jag visste genast att det var på riktigt. Förvirrat försökte jag resa mig för att gå på toaletten men det gick inte. Det gjorde för ont. Under förvärkar har jag alltid kunnat röra på mig. Så jag fick vänta tills det klingat av och sen kunde jag gå. Märkte att det återigen runnit lite bröstmjölk.

Sedan dess har jag totalt haft tre värkar. Alla lika starka. Som jag måste andas igenom för att klara av. Det går bra än så länge. Jag är skakig i kroppen, beror nog på adrenalin. Det är på gång nu, men värkarna måste bli mer regelbundna innan vi kan ringa förlossningen. Sami sover fortfarande och har ingen aning. Tycker det är bättre att han får sova ut så han har så mycket energi som möjligt. Att jag väcker honom när värkarna kommer oftare.
Jag har ätit lite flingor för jag vet hur viktigt det är att jag får i mig näring. Nu ska jag försöka sova igen. Kanske kommer värkarna att försvinna, latensfasen kan ju vara jävlig och hålla på länge. Kanske är det här sista gången jag skriver på ett tag. Hur som helst, snart ses vi bebis! Som jag längtat.

Där gick slemproppen

Så har slemproppen lossnat också! Mysigt va? Hände när jag var på toaletten precis, gick inte att ta miste på vad det var. Värkarna brukar i vanliga fall starta 1 - 7 dagar efter att den går så det kan fortfarande dröja ett tag. Men det känns skönt att något händer, att vi kommer framåt!
Med tanke på alla förvärkar jag haft hittills kan jag inte låta bli att tro att det nu är dags snart. Är helt pirrig i kroppen! Dags att packa det sista till bb-väskan!

Kommer in med bilder på det jag köpte senare. Är alldeles för till mig just nu.

BF+4


Godmorgon bloggen! Ingen bebis ännu, tog bara sovmorgon. Har sovit bra inatt men vaknade av extrem mensvärk. Som det känns som. Även några värkar som var så kraftiga att jag undrar om de inte räknas som "riktiga". Dock oregelbundna så om jag befinner mig i latensfasen kan det fortfarande ta ett tag.
Pappa ringde igår och vi kom på att både jag och Anna är söndagsbarn. Så kanske blir även min lilla pojke det!
Man hoppas ju att det ska dra igång på riktigt snart för dessa förvärkar är tröttsamma. Tur att jag får sova på natten i alla fall, så att jag är utvilad.

Igårkväll drack jag och Sami alkoholfri Glögg och åt pepparkakor framför Idol. Mysfaktorn var hög!
Vad tyckte ni om idolerna? Jag tyckte att det var rätt person som åkte. Molly var sämre igår men hon är egentligen mycket bättre än Olle. Tycker att han har varit ointressant under hela idolresan faktiskt.
Moa var bäst, med sin egenskrivna låt. Så jäkla mäktigt! Fick rysningar.

Nu kom Sami in efter en promenad med Theo så vi ska äta frukost. Hoppas ni får en mysig lördag kära läsare.

Goda nyheter


Precis som efter förra MVC besöket valde jag och Sami att äta lunch på Pizza Hut. Så himla gott! Älskar deras buffé.

Det gick förresten jättebra hos MVC. Barnmorskan tror att bebis kommer födas snart. Mitt blodtryck var nämligen högre än vad det brukar vara. Har haft lågt blodtryck under hela graviditeten. Jag fick göra ett urinprov också för att se att det inte var någon äggvita i urinen. Vilket kan vara tecken på havandeskapsförgiftning. Men det var det inte. Istället tror barnmorskan att kroppen förbereder sig för förlossningen och att vi ska vara beredda på att det startar när som helst. Som ljuv musik om ni frågar mig! Hoppas verkligen att det stämmer, för nu vill vi ha vår pojke.

Om jag mot förmodan fortfarande är gravid på onsdag ska vi ringa Huddinge Sjukhus för att göra ett ultraljud. Då tittar man på hur mycket fostervatten bebis har och uppskattar hans vikt. Skulle han ha för lite forstervatten eller om han börjar bli väldigt stor så blir man igångsatt så fort det finns en tid. Om allt är som det ska bokas det tid för igångsättning när jag gått två veckor över tiden. Är glad att man inte behöver vänta längre på Huddinge. Hörde att det är tre veckor som gäller i vissa delar av Sverige. Hemskt! Så var det tydligen förr på Huddinge men de har ändrat till två veckor. Men som sagt, vi borde vara föräldrar innan det!

Blev att veckohandla på Ica Maxi också. Då ringde mamma och ville att jag och Sami skulle komma över och basta efter. Så vi åkte hem, lämnade varorna och hämtade Theo som låg och sov med Anna som jobbat natt. Sen gick vi till mamma och var där någon timme. Var skönt med bastu! Vi gjorde även ett videoinlägg på vägen dit som ni får se senare. Vi hörs då!

Förhoppningsvis sista MVC besöket


Nu har jag och Theo varit ute på en runda och fått i oss mat. Efter elva kommer Sami hem och då drar vi till MVC. Kolla mina värden, mäta magen och lyssna på bebis hjärtljud. Det är alltid så mysigt hos min barnmorska. Hon är världens underbaraste kvinna! Det har varit en fröjd att gå till henne under hela graviditeten. Skönt att det blir återbesök sen efter förlossningen. För att se att min kropp mår bra efter den fysiska utmaningen det innebär att föda barn. Så får hon träffa bebis också, som hon är så nyfiken på! Det är vi allihop.

Efter MVC blir det lunchbuffé på Pizza Hut. Förbannat gott! Sen ska vi veckohandla på Ica Maxi. Tänkte att det är bättre att vi tar det idag när vi har så mycket tid. Jag hoppas ju att det blir förlossning i helgen och det lär inte bli kul att komma hem därifrån till tom kyl och frys. Gäller att planera sin tid.

Vi hörs när vi är hemma igen!

BF+3


Godmorgon bloggen! Jag och Theo myser nu i soffan vilket blivit lite av en morgonrutin. Jag är glad att han gärna sover vidare när vi vaknat och inte börjar gnälla vid dörren. För det finns inget jobbigare än att att sticka ut på morgonpromenad direkt när man vaknat, om ni frågar mig.

Igårkväll fick jag jätteont i ryggen. Så mycket att Sami var tvungen att massera ryggslutet tills jag somnade. Jag har läst att värkarna kan börja med ryggont så både jag och Sami kände att det här kunde vara natten det satte igång. Men så sov jag hela natten hur bra som helst bortsett från två vanliga toabesök. Så det verkar som att vi får vänta ett tag till. Idag har vi tid hos vår barnmorska 11.30. Jag hoppas verkligen att det här blir sista gången vi går dit före förlossningen! Om inte kommer vi under nästa besök boka in igångsättningen. Man får inte gå mer än två veckor över tiden nämligen. Är det där den här graviditeten ska sluta? Efter att ha haft så mycket sammandragningar och förvärkar att alla trott att jag ska föda för tidigt så slutar det ändå med att han inte vill ut alls. Nej, det tvivlar jag på. Nu måste det vara på gång snart, jag får bara hålla ut och hålla mig sysselsatt tills dess!

BF+2


Weheartit.com

Idag ska jag och Anna hem till mamma för lunch. Får hoppas hon har bakat sina goda muffins. De kanske inte ser lika fina ut som cupcaksen på bilden ovan. Men de är minst lika goda!

Ja som ni ser, fortfarande ingen bebis som vill ut. Men däremot har jag efter några nätters taskig sömn fått sova som en prinsessa! Vaknade bara en gång inatt och det var när Anna kom hem från jobbet. Då fick jag springa på toan pga en bebis som pressade mot en full blåsa. Men annars har jag sovit ostört. Kanske betyder det lugent före stormen. Ibland vilar kroppen inför den kommande förlossningen. Kanske hade jag bara tur. Isåfall får jag se det positivt, bra sömn gör så mycket! Visst klockan är bara sju nu och jag är redan uppe. Men det är för att Sami gick till jobbet vid halv sju och efter det kunde jag inte somna om. Tur att vi gick och la oss redan vid 22 igår.

Förresten tror jag mina bröst har börjat läcka lite mjölk under natten. Någon av er som varit med om det? Det var andra gången som min t-shirt var blöt vid bröstet. Mamma trodde att det var något annat eftersom hennes mjölkproduktion kommit igång efter förlossningen både när hon fick mig och Anna. Men vad jag vet kan det starta tidigar än så? Och brösten kändes väldigt konstiga igår under dagen.

Jaja, nu ska en hungrig gravid få i sig frukost! Sen gå ut på morgonpromenad med Theo.

Magen vecka 41


Första onsdagen man inte räknat ner till! Och jag hoppas innerligt att jag nästa onsdag inte har någon gravidmage att visa bild på.

När jag ser tillbaka på graviditeten som varit har den både varit lång och kort. Jag glömmer aldrig dagen vi plussade. Tusentals tankar snurrade i huvudet. Jag var lycklig, rädd, chockad och förväntansfull på en och samma gång. Bebis var inte planerad men aldrig någonsin under de nio månader som gått har vi ångrat att vi behållt honom. För mig är det en självklarhet att bli mamma. Jag älskar redan det lilla livet som växer i magen. Som inte är så liten längre utan tar väldigt stor plats. Vilket mina stackars revben helt enkelt får stå ut med. För livlig är han allt! Syns bara på bilden ovan. Magen ser lite konstig ut för att bebis inte känner för att ligga still. Varför ska han göra det när man kan sprattla med benen istället?

Första månaderna var graviditeten min och Samis hemlighet. Vi berättade endast för familj och närmaste vännerna, annars höll vi tyst. Tills vi gick på ultraljudet i maj och fick se vår skatt. Vilken magisk dag! Varken jag eller Sami kunde sluta le när vi såg hur han rörde på sig, redan då en livlig grabb. Det var svårt att förstå att barnet på skärmen faktiskt var ett barn i min mage. Vi ville ta reda på könet för att det kändes bäst för oss. Inte för att det spelade någon roll om det var en pojke eller flicka, men det gjorde det lättare att relatera till graviditeten. Allting blev så mycket verkligare den där dagen! Det var då vi berättade för våra chefer. Och jag gick ut med graviditeten på facebook och här på bloggen. De allra flesta var förvånande, ingen hade förväntat sig det. Inte så konstigt, jag och Sami hade inte varit tillsammans så länge och vi är båda unga. Tur nog har vår relation bara vuxit sig starkare genom hela graviditeten. Han är som jag skrev i inlägget nedan min andra halva.

Vecka efter vecka har gått och sakta men säkert har vi närmat oss det där magiska datumet, första november. Varje onsdag har jag och Sami tillsammans läst om bebis utveckling och ni har fått följa hur magen växt och hur jag har mått. Vilket för det mesta varit bra. Mådde inte illa i början av graviditeten och jag har inte haft så mycket krämpor. Halsbränna har varit det värsta och vadkramp på natten. Men annars har jag mått fin fint, likaså skatten i magen! Jag har haft en toppengraviditet, även om jag många gånger känt mig trött. Jag har saknat att kunna ta ett glas vin till maten, kunna sova på magen och att träna. Men så har man känt bebis rörelser och genast sprider sig ett leende på läpparna.

Det magiska datumet är förbi och nu är vi mer förväntansfulla än någonsin. Snälla kropp och bebis, nu kickar vi igång förlossningen en gång för alla!

BF+1


Igår hade bloggen en bra dag! Jag har de senaste veckorna haft runt 3000 unika läsare om dagen. Mitt rekord är runt 4500 läsare. Men igår ökade det ordentligt. Tack vare länkning och att folk är nyfikna på när bebis föds. 6471 unika besökare! Hoppas ni nya gillar bloggen och att ni vill fortsätta läsa.
Ligger idag på 11e plats över blogg.se's mest besökta bloggar.

Lite glada nyheter kan man behöva efter en jobbig natt. Jag har vaknat varje timme av molande värk, liknande mensvärk och av att behöva gå på toaletten. Men det är där det stannar, värkarna startar inte på riktigt. Något jag kan ta dagtid men det är himla frustrerande på natten. Som ni ser är klockan bara sju och nu ger jag upp. Blev rastlös i hela kroppen och bestämde mig för att det var nog med sömn för idag. Kan du inte komma snart bebis? Vi kommer ha det så mycket mysigare när du är på utsidan av magen.

Nytt till bebis


Jag hade paket att hämta ut från
Campadre igår. De två napparna och termometern från Philip Avent hade kommit! Så jag och Sami åkte och hämtade paketet och sedan köpte även Sami koftan ovan till bebis. Den är från Lindex och gick på 149 kronor. Storlek 62 så kommer bli perfekt i vinter.

Idag har förresten mina sammandragningar gjort ont. Två stycken så pass mycket att jag undrade om något var på gång. Känner även av ett tryck neråt när jag är uppe och går. Snart dags att gå ut med Theo på promenad så får se om det kan sätta igång värkarna. Vore lite häftigt om allting startade dagen han är beräknad. Men jag vågar inte tro någonting förrän det verkligen är igång. Vilket förhoppningsvis blir snart!

Som vi har räknat ner till den här dagen


Då var dagen här! 1a november. Som vi räknat ner och väntat. Kan ni förstå att jag har varit gravid i 280 dagar? Det är ju en evighet! Och känns som en evighet. Knappt så jag minns hur det är att inte vara gravid.
Nu vill jag uppleva hur det är att vara mamma. Så bebis, var inte så envis! Vi längtar efter dig något enormt.

Förlossningsrädsla


Rädslan inför förlossningen har varit upp och ner för mig. Väldigt länge i graviditeten var jag inte rädd alls. Tog det väldigt coolt. Läste många förlossningsberättelser och såg förlossningsprogram på tv. De med skräckhistorier skrämde inte mig. Jag vet att allas upplevelser är olika.

Första gången jag blev riktigt rädd var när jag och Sami var på föreläsningen på Huddinge sjukhus. Plötsligt kändes allt så verkligt. Det de pratade om skulle jag gå igenom. Jag blev oerhört nervös. Framförallt över tanken att vara i allas centrum. Under många timmar kommer allting handla om mig och min kropp, och mitt och Samis ofödda barn. Jag undrar om jag kommer känna mig kränkt, när jag ligger där med särade ben och oerhörd smärta. Eller om situationen kommer kännas naturlig. Jag undrar om jag kommer kunna hantera smärtan på ett bra och harmoniskt sett. Eller om jag kommer bli stressad och skrika på Sami.

Efter föreläsningen har rädslan kommit och gått. Nu på slutet längtar jag mest. Men igårkväll blev jag rädd igen. Det är nära nu och det kan starta i princip när som helst. Förlossningen lär vara det största jag går igenom i mitt liv. Både fysiskt och psykiskt sätts man på prov. Förhoppningsvis kommer man ur händelsen starkare. Känner att det man varit med om gav någonting positivt. Ja då syftar jag inte på barnet i famnen, för han är ju enda anledningen till att man går igenom något sådant här i första taget!

Mycket tankar helt klart. Boken "Att möta förlossningssmärtan" av Gudrun Abascal hjäper en hel del. Jag känner att jag vill ha så mycket kunskap som möjligt när jag går in i förlossningssalen. Alla är olika, och det känns bäst för mig. Jag är lite av ett kontrollfreak.

Idag känner jag ingen rädsla, idag längtar jag bara. Vilken jäkla upplevelse jag och Sami har framför oss! Bara att veta att jag kommer ha hans stöd hela vägen tills vi träffar vår pojke betyder allt för mig. Utan honom hade jag aldrig klarat det. Vi fixar det här tillsammans. Snart har vi vår skatt!

Novemberbebis


Weheartit.com

Godmorgon bloggen! Ingen bebis ännu. Så det verkar som att mini är mer envis än vad jag väntat mig och blir en novemberbebis i alla fall. I min familj är det så vanligt att första barnet föds innan beräknat datum. Så jag var helt inställd på det. Speciellt med tanke på hur tidigt han fixerade sig och alla mina sammandragningar pga jobbet.
Men nyligen fick jag veta att det inte behöver vara mammans gener som bestämmer när barnet föds utan det kan även vara pappans. Och på Samis sida ser det värre ut. Allt ifrån 8 till 14 dagar efter bf. Inte kul!! Ska jag behöva vänta så länge? Ja man vet inte. Bara att stå ut helt enkelt så kommer bebis när han är redo.
Imorgon är dagen då han är beräknad.

Jag har förresten börjat prata lite med Sami om att ta upp ridningen igen. Jag red i flera år under tonåren och det är verkligen det roligaste jag har gjort. Jag älskade ridningen och jag gick alltid med ett brett leende från stallet. Slutade när jag var 17/18 för att jag inte hade tid längre.

Nu visar det sig att även Samis mamma är sugen på att börja igen. Hon har hållt på mycket med hästar förut och tipsade om en bra ridskola 30 minuter härifrån. Så kanske blir det så att vi börjar båda två i vår! Jag vet inte om jag kommer kunna rida när jag börjar jobba igen. Men däremot när jag är mammaledig. Lektionerna är antingen helg eller kvällstid så det blir inget problem med barn. Sami passar mer än gärna och kommer hänga med på lektionerna. Precis som jag följer med på hans handboll. Vi är ett sånt där par som vill göra det mesta tillsammans. Det är främst han som stöttat mig att ta upp ridningen igen, när jag känt att tiden aldrig varit rätt.
Så vi får se! Vore himla roligt i alla fall.

Boar inför bebis


Det vi känt att vi behövde inför bebis ankomst har vi köpt. Men när jag stod i duschen tidigare kom jag att tänka  på att allting fortfarande låg och tryckte mot väggen. I väntan på att hamna på rätt plats. Så jag tog genast bort plasten från babysittern och monterade ihop den. Härligt med sånt som är enkelt! Så nu väntar den på bebis. Även om han inte lär kunna sitta där den första tiden. Hur gamla var era nyfödda när ni började ha dem i babysittern?

Nu ska jag fixa skötbordet i badrummet. Kanske kan få mig att tänka på annat än dessa förvärkar. Mina sammandragningar, som varit regelbundna länge nu, har börjat göra ont. Inte extremt. Men det känns ungefär som när man har en BH som skaver. Tog ett tag för mig att inse att det var sammandragningarna jag kände, hade inte ens BH på mig eftersom jag då bar nattlinnet. Skönt att kroppen fortsätter att förbereda inför bebis i alla fall!
Men det sätter sig på humöret, jag blir irriterad av att vara obekväm i min egen kropp. Vill bara ligga i soffan och vila. Men så kan vi inte ha det! Då kommer tiden bara gå så himla långsamt.

Shopping för de mindre


Är så himla sugen på att utöka bebis garderob! Lite härliga höstkläder, som den söta träningsoverallen ovan.
Nu var det länge sedan jag köpte något. Antagligen för att mamma blev galen på mig. Sa att jag inte kan köpa allt fint jag ser för då kommer jag snart ha ett sovrum överbelastat med kläder. Vilket jag för sig redan har... men i alla fall. Jag har dragit ner på shoppandet och nu är suget tillbaka! Det minskar inte direkt av att det var löning nyligen.

Förresten gissade mamma på att bebis skulle komma idag. Hon har ännu inte gett upp, sa att det fortfarande är många timmar kvar på dygnet. Det har hon försig rätt i. Men jag tror att värkarna kommer starta på natten.
Själv har jag gissat på att han föds imorgon. Sami gissar på 2a november. Just nu känns det som att han kommer vara närmare än min gissning...

Magen vecka 40


Tänk, nu är vi här! Vad som förhoppningsvis är sista graviditetsveckan. För går jag in i vecka 41 betyder det att jag går över tiden. Vilket väldigt många gör så jag försöker ställa in mig på det. Men jag hoppas ändå att bebis vill komma ut nu i någon av dagarna som kommer. Idag är det 6 dagar tills han är beräknad. Vilket råkar vara dagen då jag själv föddes. Jag hade bråttom, kan inte min underbara son ha det också? Mamma och pappa längtar ju!

Som ni ser är magen min inte så jättestor. Men jäkligt rund, ibland. Annars kan den vara helt platt framtill, vilket den oftast är när jag sovit. Imorse såg jag knappt gravid ut alls. Inte i jämförelse med andra gånger då jag känt mig megastor. Lite komiskt det där.

Jag kan få lite ont i vänstra benet ibland, det kommer från ingenstans. Vet inte vad det beror på. Annars mår jag fin fint, inga känningar i rygg eller bäcken. Antagligen tack vare att jag fått vila från mitt arbete.

Molande värk har jag till och från. På nätterna har jag börjat få förvärkar. Igår hade jag som mest, första gången som det gav mig sömnsvårigheter. Vill så gärna att det ska dra igång nu! Jag vill ha bebis i mina armar. 
Vi har väntat så länge.
Tidigare inlägg

Maria Björklund 23 år
bor i Stockholm.

Kontakta mig
[email protected]

Välkomna till en blogg om mig och min familj! Varje dag får ni bilder och texter från mitt liv som sambo med Sami. Tillsammans har vi sonen Liam och chihuahuan Theo. Följ med mig som mammaledig, jag bjuder även på en och annan videoblogg!