Nu är jag så himla glad! Igår bokade jag och Anna in turridning på islandshästar. Det är hennes 25 årspresent till mig som vi inte har hunnit ta tag i förrän nu.

Ridningen är det jag saknar allra mest. Jag insåg för ett tag sedan att det är 7 (!) år sedan jag slutade rida. Jag har haft så mycket annat i mitt liv att tanken inte ens slagit mig, förrän de senaste månaderna. Kan bero på att vi bor i Sorunda som verkligen är hästarnas ort. Det är hästar precis överallt och man passerar tjejer som är ute och rider när man åker hem från jobbet.

 

I januari nästa år kommer jag och My, som väntar syskon samtidigt som mig, börja rida i en grupp tillsammans. Jag funderar även på att i framtiden försöka bli medryttare två gånger i veckan om jag känner att tiden finns till det. Jag vill hur som ha hästar i mitt liv igen och jag är glad att jag på lördag får sitta upp på hästryggen igen. Är inte orolig över att rida som gravid, men skulle inte våga hoppa däremot. Sen kändes det onödigt att börja rida i en grupp nu i våras eftersom att senare i graviditeten lär det kännas läskigt att rida. Men på lördag ska det bli så roligt!