Min enda trygghet

Åh äntligen förstår jag! Varför jag reagerade så starkt i onsdags och varför jag inte har kunnat komma över det...
Allt handlar om att jag känner mig ensam. Michele är den enda här i Italien som får mig att känna mig hemma. Jag har såklart min faster men vi ses inte så ofta. Familjen är underbar, men jag kan inte riktigt prata med dem. Vi har inte det förtroendet för varandra ännu, det är sådant som får växa fram.

Så när jag och Michele blir osams så rasar allt. Allt det som var normalt för mig existerar inte längre. Jag har ingen familj att prata ut allt med, vänner eller hund för den delen. Visst finns Internet men det är ändå inte samma sak. Jag blir påmind om andra saker, bara saknaden av svensk mat tillexempel håller på att göra mig galen. Jag har vänt mitt liv totalt upp och ner, att tro att det inte skulle komma att påverka mig var väldigt dumt. Genom att inse detta kändes det som att en tung börda lyfte från mina axlar. Jag blev mig själv när jag pratade med Michele igen (över msn). Skämtade om alla sjuka saker vi alltid skämtar om och blev glad istället för att vända mig inåt när han skrev så fina saker om mig...

Det känns så skönt, så skönt. Att ha hemlängtan är normalt och är lättare att handskas med när man vet varför man blir konstig. Längtar till i december när jag kommer hem en vecka, samtidigt som jag trivs så bra här nere i Italien och vackra Monza. Självklart är anledningarna till att vi började bråka helt andra än hemlängtan. Men att inte ha någonting att stå på gjorde det hela svårare att ta. Pratar jag strunt eller förstår ni vad jag menar?

SV: aha okej :) Vad går det för bra på tv där då och hur kommer det sig att du bor där?

Så länge han är medveten om det också så är det väl kanon :)

jag förstår precis vad du menar! det är jobbigt att komma till en helt ny stad där man är helt ensam samtidigt som det är jätetspännande! men du kommer hitta ditt nätverk, men det tar tid :)



svar: känns skönt att höra att någon mer står på anistons sida ;)

Jag förstår precis hur du menar!

Hemlängtan är en svår sak att handskas med och bråkar man så samtidigt med den man har som sin trygghet så rasar såklart allt.

Jag förstår vad du menar. Tycker du verkar så söt och smart. Ville bara säga det!

hon som intervjuade mig idag sa en ganska smart sak.. att alltid när man flyttar från sitt hem till en ny kultur känns allt super tills man inser vad som skiljer sig, då kommer alla in i en svacka och man kan längta hem o sådär. men det är bara att lida ut den tiden för sen går det uppåt! det tror jag nog stämmer!



och jag hoppas att jag är hemma på din födelsedag! men jag vet inte, hon ringde för några minuter sen och sa att hon var jättenöjd med intervjun o jag hade fått typ full pott på det där testet. ska ha en telefonintervju på tisdag och så får vi se där efter. jag som inte vill åka ner själv =( förstår inte hur du vågade! även fast du har michele, han var ju också rätt ny så att säga ;) hoppas att ni löser det och att du kommer in i rytmen igen.

svar: Vad kul, hoppas ni får det mysigt!

Det du skriver är helt rätt, det är inte lätt när man inte har allt runt sig som man är van vid att ha. När man då bråkar med den personen som kanske är det enda man har som i ditt fall, innan du kommit in i livet där nere helt, så rasar allt. Men det är bara att kämpa på :)

Jag förstår hur du tänker. säger som annaida:)

Jag skulle också få en hemlängtan ;p

försåt dig precis.. måste vara jobbigt :/

svar; tack :)

Bodde i London förra året och jag hade hemsk hemlängtan jag hade ingen. Inga vänner ingen pojkvän inget inget alls.

det är jättejobbigt men man tar sig igenom det om man vill och man får vara ledsen jag kunde prata i telefon flera timmar med min mamma där jag bara satt och grät över att jag var ensam. jag förstår dig verkligen exakt.



Nu har jag precis flyttat till en annan stad i Sverige ungefär 2-3 timmar ifrån där min familj bor. Och har problem med kärleken och man känner sig såhopplös man har INGEN att prata med. Spenderat de senaste dygnet utan sömn och kan inte sova.. det är jobbigt som fan. hatar att vara ensam även om jag är i Sverige kan jag ändå inte bara åka hem när jag vill jag har skola jag måste gå i osv.



känns skönt att veta att någon annan känner likadant även om jag inte känner dig. Det är ett jävlakämpande men denna gången var jag redo för det. inte för att få hjärtat krossat men för att sakna.



Ta hand om dig. ge inte upp man brukar få räkna med ett halvår ett år för att komma till rätta har jag hört och verkligen hitta vänner!

du pratar inte strunt, förstår vad du menar :) saker och ting kan ta tid ibland :)

haha ja det var det verkligen! :)

De va gott! :D

häftig bild :)♥

tack för era stöttande ord!

Du är så klok, för svaren fanns där inom dig hela tiden. Och du kunde se dem, utan att skylla på andra eller bli hård mot dig själv. Starkt! kramar

Förstår precis! Hoppas allt ordnar sig! :)

Jag skulle tycka att det var jättejobbigt att var så långt bort från mina vänner och familj. Inte konstigt att du blir lite hängig när du inte har nån där och vända dig till.

Jag förstår dig helt ut. När jag bodde i Grekland var det riktigt tufft många gånger och man behöver någon att prata med för att gå vidare. Någon som förstår en. Jag hade en extrem hemlängtan några gånger men nu kan jag se tillbaka på alla roliga stunder och jag ångrar inte att jag åkte dit, på gott och ont har jag lärt mig otroligt mycket.

vilken härlig bild :)

jag förstår precis vad du menar även om jag bara flyttade till sthlm och kädne samma saker kram

Vacker ros :D

Jag har varit aupair i 7 månader (spanien) och förstår helt hur du menar. Har massa vänner här men det blir aldrig samma som att vara hemma hos "vanliga" vännerna och framförallt din FAMILJ.



Massa kramar

vad skönt att du har "förstått" det nu :) måste vara en lättnad.

Jag förstår precis vad du menar. Du är så långt bort från din familj även om du har din pojkvän men de e såklart en stor omställning. Hoppas du känner att de blir bättre snart :)