Ni frågar en hel del och jag svarar gärna. Första frågan jag fick var om Chribba är min pojkvän. Jag började skratta när jag fick frågan, för det var i mina ögon så absurt. Jag kallar både honom och Sebastian för mina bröder. För att det känns mysigt. Men vi är inte blodssyskon. Plast kallar man nog oss. Hans pappa har gift sig med min mamma. Det är inte direkt så man kastar sig i armarna på varandra då. Han är även fyra år yngre än mig. Däremot har vi nu känt varandra i 4 år och står varandra väldigt nära. Chribba är en av få jag kan berätta allt för. Han dömmer aldrig. Precis som jag aldrig dömmer honom. Han är en av mina bästa vänner. Vi har samma humor och vi tycker om att kramas. Är det något fel med det?

Ni vill också veta hur det känns att vara tillbaka i Sverige. Det känns otroligt skönt. Samtidigt har jag sedan dagen jag kommit hem fått ångest. Den smyger sig på minst en gång om dagen. Det känns i magen och om jag inte passar mig försvinner jag ut i fjärran. Med blicken långt borta och tänker på... ingenting alls. Jag är bara borta. Det hände mig första gången i Italien, efter ett bråk med Michele. Jag satt på balkongen i flera timmar och tittade bara bort. Utan att bli rastlös, utan att tänka på någonting. Det var som att jag inte fanns. Så känner jag varje dag, men försöker dölja det med ett leende. Så länge jag är med folk är det lugnt, då kan jag tvinga den tillbaka till den plats den kom ifrån. Värre är det om jag är själv. Jag vet inte vad ångesten beror på. Jag gissar att det har med vändningen i mitt liv. Jag bodde i Italien, var förlovad med mannen i mitt liv. Nu bor jag i Sverige, kommit in på min drömutbildning men söker fortfarande jobb som en idiot. Jag lär också för var dag som går att mannen jag älskade både var omogen och elak. Som nu gör allt för att såra mig. Jag försöker hålla mig stark, vara den som är vuxen. Men ibland brister det. Han har bett mig att inte skriva om honom i bloggen så därför har jag inte gjort det på sista tiden. Jag har inte velat skriva om honom heller. Men så länge han fortsätter att trakassera mina vänner eller ringer mig mitt i natten så envisas han med att vara kvar i mitt liv. Jag känner ingenting annat än en ilska som börjat bli hat för det barnet.