Bild från weheartit.com

Här kommer fler svar på era frågor!

Är du inte rädd?
Antar att frågan syftade på min graviditet. Hade varit kul om du var mer specifik. Rädd för vad? Förlossningen, att ta hand om ett liv, om jag är redo...? Nej jag är inte rädd. Jag är förväntansfull

Vad har du för framtidsplan nu? (antar att du inte tänker vara kvar på donken hela livet) hur har de ändrats efter beskedet?
Jag har aldrig riktigt haft någon framtidsplan. Jag har så svårt för att komma på vad jag vill göra i framtiden. Skriva böcker ligger mig varmt om hjärtat. Kanske hinner jag skriva när jag är mammaledig! Om bebis blir som jag var och sover 20 timmar per dygn. Nej jag kommer inte stanna på McDonalds resten av livet, vem gör det? Men lär stanna kvar efter mammaledigheten tills jag kommer på vad jag vill göra istället. Sen kanske det blir att jag försöker byta schema. Jobba 8.00 - 17.00 schema istället tillexempel. Men det får man se när det blir aktuellt.

Hur har ni tänkt lösa detta ekonomiskt? Han jobbar på Posten om jag minns rätt och du vänder hamburgare på McD..?
Haha! "Vänder hamburgare på McD". Inte riktigt det jag gör men förstår vad du menar. Jag tjänar faktiskt bättre än vad många tror. Jag får efter skatt lika mycket som en tjejkompis som jobbar på bank. Den ni! 
Sami jobbade som brevbärare i två veckor. Lika snabbt som han hamnade där fick han ett bättre erbjudande. Nu jobbar han på ett säkerhetsföretag och ska troligtvis bli utbilad till tekniker under sommaren. Så vi klarar ekonomin fin fint ska ni veta! Vi kanske inte kommer kunna skämma bort vårt barn en massa, men det är inte riktigt vad vi är ute efter heller. 

Vad händer med framtida studier osv? Känner du dig tvungen att fortsätta jobba på McD efter barnets födelse för att ha en fast inkomst eller kommer du våga satsa på dig själv, dina studier och din framtid?
Jag hade inga planer på att fortsätta studierna när jag inte var gravid heller. Är trött på skolan, sen får man se om jag blir sugen på att läsa några kurser i framtiden. Men självklart kommer jag våga satsa på mig själv! Varför skulle jag inte göra det? Jag kommer inte direkt säga upp mig från McDonalds och hoppas att någon annan anställer mig istället. Man får vara lite smart. Se hur arbetsmarknaden ser ut, vad jag har för möjligheter och framförallt, vad jag vill göra! Jag trivs på McDonalds, vilket vissa av er har svårt för att förstå. Jag har underbara medarbetare, gillar de varierande tiderna och att jag så här på en måndag kan vara hemma! Men som gravid eller inte är det självklart inte ett arbete att stanna på för evigt. Vi får se vad som händer. Men min egen framtid är inte över för att jag skaffar barn. Se på min mamma. Hon hade vaktmästarjobb på Huddinge sjukhus när hon väntade mig. Nu har hon hög position hos Amf. Man vet aldrig vilka vägar man kommer gå. Vart man hamnar. Livet är så fantastiskt på det viset.

Planerar du och Sami förlovning och giftermål?
Förlovning för mig var så viktigt förut. Men som ni kanske vet har jag varit förlovad. Och det slutade allt annat än bra. Är därför lite allergisk mot förlovningar just nu. Så det där ligger långt in i framtiden. För självklart vill jag någon gång gifta mig. Och jag älskar Sami. 

Hur ser han på detta att bli pappa, eftersom han är så ung?
Fy vad han har blivit sur på alla dessa frågor, haha! Han känner sig inte ung, och vill inte göra det heller :p 
Jag finner det också lite komiskt att ni verkar tycka att jag har helt perfekt ålder för graviditet. För ingen har skrivit att jag är så himla ung. Men Sami, som bara är två år yngre, han är tydligen en jätteung pappa. Lite roligt!
Men som svar på din fråga, han är jätteglad över att bli pappa. Vi längtar efter bebis lika mycket båda två.

Kände du på dig att du var gravid eller uteblev mensen och du blev orolig? Kände du en oro när du gjorde graviditetstestet eller du var ”neutral” för vad det än skulle visa? Lite nyfiken, då jag fått uppfattningen om att du är väldigt familjekär och skulle kunna tänka dig att bli mamma nu även om det inte var planerat :)
Att mensen uteblev var ju det första jag reagerade på. Sen att jag började få så ont i brösten. Men det har jag fått förut innan mens så jag tänkte inte så mycket på det. Det var som att undermedvetet visste jag att jag var gravid. Det var nog därför jag så snabbt bestämde mig för att ta ett till graviditetstest efter det första som var negativt. Men medvetet var jag helt neutral när jag tog testet. Var säker på att det skulle vara negativt återigen. Men när jag såg plusset började jag skaka. Det spelar ingen roll att jag är väldigt familjekär. Det är en stor förändring i livet och det förstod jag av det lilla plusset. Allting var plötsligt nytt, trots att jag fortfarande var samma lilla jag. En så häftig känsla! Jag har aldrig ångrat att vi valde att behålla bebis. Det var en självklarhet direkt. Abort har aldrig ens varit ett alternativ.

Så följdfrågan blir väl lite, Kände du dig mogen för att bli mamma innan du fick reda på att du var gravid eller tror du att du kommer att växa in i rollen nu?
Jag har varit redo för att bli mamma ett bra tag nu. Hade till och med en period då jag var lite deprimerad. Gick ur ett två år långt förhållande och tänkte att det skulle dröja länge innan jag var i ett så pass seriöst förhållande igen att barnfrågan kunde tas upp. Kände att jag stod och stampade på stället. Att inget hände med mitt liv, trots att jag hade jobb och lägenhet på gång. Jag är en väldigt barnkär person, precis som ni har fått uppfattningen om. Barn är något jag längtat efter länge, men trodde inte att jag skulle bli mamma förrän om 2 - 3 år ändå.
Men det är mycket som är nytt förstås, så jag kommer nog växa in i rollen mer och mer. Det gör väll alla?

Kommer du fortsätta blogga och berätta om graviditeten? tyckte de va roligt när du skrev om dina symptom och liknande, fortsätt så =)
Det kommer jag absolut! Dels för er skull, men framförallt för min egen. Man glömmer bort vissa saker så fort. Så jag kommer älska att kunna gå tillbaka till den här kategorin och läsa om det jag varit med om. Även kunna jämföra saker när vi någon gång i framtiden vill ha ett syskon till bebis!

Hur reagerade folk på ditt jobb? Chefen tex?
Måste säga att jag aldrig har varit så rädd för att berätta för någon som jag var för chefen. Jag menar, jag jobbar på McDonalds. Jag är 22 och en av de äldsta, barn är inte riktigt med i bilden. En av våra chefer är mammaledig nu, likaså en medarbetare. Men annars vet jag inte om någon annan. Så det var riktigt läskigt. Men jag hade inget att oroa mig över! Min chef tog det jättebra. Grattade och verkade uppriktigt glad för våran skull. Han berättade till och med att det finns gravidkläder på McDonalds, hade jag ingen aning om! Coolt. Sen sa han att vi pratar mer efter sommaren hur vi gör med arbetstider. Allting var så lungt och sansat.
Andra på jobbet är också glada, det dras en hel del gravidskämt och många har frågor. Men jag har inte mött någon som varit negativt inställd. Däremot många förvånade, och som undrar hur jag kunnat hålla det hemligt så länge.

Vad är din största graviditetsrädsla?
Jag har ingen direkt rädsla faktiskt. I början var jag jätteorolig för missfall. Det tänkte jag på nästan dygnet runt. Men efter vecka tolv blev jag jättelugn. Jag hoppas att bebis ska må bra hela graviditeten och att vi får en bra förlossning utan problem. Men jag är inte direkt rädd över att något ska gå fel. Är inte heller rädd att jag ska gå upp en massa i vikt. Har ju alltid varit smal så det borde väll kanske göra mig rädd. Men jag kan inte tänka på något annat än hur mycket jag längtar efter bebis!

Åh va kul med Graviditeten! Grattis! Hur menar du att den inte är planerad ? Slarvar du med p-piller eller nå liknade ?
Tack så mycket! Hela historian är väll lite smårolig faktiskt. Jag åt p-piller, kunde slarva lite då och då men var ändå ganska noga med att ta dem i rätt tid. Men så kom flytten och mina p-piller försvann! Jag fann dem verkligen ingenstans. Bestämde mig för att gå till ungdomsmottagningen för att fixa nya. Men sköt upp det hela tiden av lathet. När jag väl skulle gå märkte jag att mensen var sen. Så jag tänkte att jag fixar nya så fort den kommer. Men istället var jag gravid. Så det måste ha gått väldigt fort! Från det att jag slutade äta p-piller måste jag ha blivit gravid inom två veckor. Och det stämmer också om man räknar tillbaka till när befruktningen borde ha ägt rum. Coolt va?

Nu måste jag ta en liten paus från alla frågor. Ska försöka komma upp med resten imorgon!