I måndags vid 23 tiden gick jag på toaletten innan läggdags. La mig sedan i sängen för att kolla Instagram. Då kände jag hur det började sippra mellan benen. Undrade förskräckt om jag hade kissat på mig. Hur var det möjligt när jag precis varit på toaletten? Tog av mig byxorna och blev förvånad över hur blöta de var. Kändes som att det bara hade sipprat lite men troligtvis hade allt vatten gått. Tyckte det var jobbigt att inte veta säkert som jag hade gjort när jag var gravid med Liam.
Ringde till förlossningen och hon sa att jag kunde komma in på en kontroll direkt om jag ville. Eftersom att det är så långt till sjukhuset från oss beslutade vi istället för att jag skulle sätta i en binda och låta den sitta en halvtimme för att se om den blev blöt. Fostervatten återbildas hela tiden nämligen så går det hål på hinnorna kommer det att fortsätta att rinna. Jag började packa det sista till bb-väskan, berättade för Sami som satt och spelade CS och ringde hans mamma som skulle komma över och passa Liam. Vi tänkte att det var bättre om hon kom över till oss än att vi slet upp en sovande Liam för att åka dit.
En halvtimme gick och jag kontrollerade bindan, dyngsur. Så nog var det vattnet allt! Ringde förlossningen direkt och vi fick komma in. Liams farmor kom vid midnatt och samtidigt som vi sa hejdå till henne fick jag min första värk, var glad att det började dra igång så att vi kanske skulle slippa åka hem igen efter kontrollen.
Det tog en halvtimme att åka in till sjukhuset och jag hade värkar med 5 - 10 minuters intervaller som alla varade i ungefär en minut. De var intensiva men gick att andas igenom. Jag började minnas allt tydligare hur den värsta smärtan kändes och längtade allt mer efter lustgasen. Var också väldigt tacksam att vattnet hade gått innan värkarna. Ni som läst min
förlossningsberättelse från graviditeten med Liam minns kanske att jag hade värkar varje minut in till sjukhuset och att de gjorde så ont att jag ville gråta. Den här gången fanns det långa pauser och jag och Sami kunde prata om den kommande förlossningen och förbereda oss bättre.
När vi kom in till sjukhuset fick vi komma in till ett undersökningsrum. Bindan kontrollerades och undersköterskan kunde med ens konstatera att det var vattnet som hade gått och att det såg fint ut, så inga tecken på att lillasyster skulle må dåligt. (Då brukar de bajsa i vattnet nämligen.) Mitt blodtryck kontrollerades och även min temp och båda såg bra ut. Sen fick jag lägga mig på en brits där mina värkar kontrollerades och bebis hjärtljud. Då lämnade undersköterskan oss och berättade att om en halvtimme skulle en barnmorska komma in för att undersöka mig. Jahapp, ingen lustgas än alltså? Tänkte jag lite bittert men sa inget då värkarna fortfarande var hanterbara. Under den halvtimmen kom värkarna med fem minuters mellanrum och vissa var starkare än andra men alla gick att andas igenom. Både jag och Sami började oroa oss för att vi skulle bli hemskickade igen, att jag inte skulle vara tillräckligt öppen. Jag försökte trösta mig med att vi garanterat skulle ha bebis inom 48 timmar eftersom att mitt vatten hade gått.
Efter en halvtimme gjordes undersökningen. Jag var öppen 4cm, nästan 5! Värkarbetet var alltså garanterat igång och vi fick ett förlossningsrum. Både jag och Sami blev väldigt lättade, snart skulle vi ha vår efterlängtade skatt. Vägen till förlossningsrummet var inte lång men då jag plötsligt gick istället för att ligga ner så kom värkarna allt tätare och blev intensivare. Om man har en utdragen förlossning brukar man få rådet att röra på sig mycket och låta tyngdlagen skynda på förlossningen. Men jag som hade en snabb förlossning i bagaget behövde inte skynda på något förlopp. Jag tyckte att det blev för jobbigt att stå upp och kastade mig nästan ner i förlossningsrummets säng. Värkarna fortsatte att komma tätt och jag fick äntligen min lustgas. Jag hörde barnmorskan fråga Sami om den förra förlossningen hade gått fort och han svarade att den hade tagit sju timmar från första värk. Då svarade barnmorskan "verkar som att även den här förlossningen blir väldigt snabb"
Jag jämförde hela tiden förlossningen jag hade haft tidigare med den nuvarande. När vi väntade Liam var lustgasen min räddning och jag tyckte inte att värkarna gjorde särskilt ont längre trots att de även då hade kommit utan nästan några pauser alls. Jag insåg att jag inte klarade av att hantera värkarna med bara lustgasen den här gången, det gjorde fortfarande skitont rent utsagt och jag hade värkar hela tiden. Eftersom att jag öppnade mig ännu snabbare den här gången så blev värkarna ännu intensivare än vad de hade varit första gången. Jag ville skrika efter epidural men visste att det inte fanns någon tid. Jag varvade med att skrika in i lustgasen med att kämpa med en jämn andning. Vid ett tillfälle när jag äntligen hade en paus sa jag till barnmorskan "vet du vad? nu döper vi om mig. Jag är så jäkla otrevlig nu och jag tänker inte dra ner namnet Maria i skiten. Jag får heta något annat tills jag blivit trevlig igen". Hon skrattade bara, vi kom aldrig på något namn.
På en timme öppnade jag mig från 4 cm till 10, det var dags att krysta! Återigen jämförde jag förlossningen med den jag hade med Liam. Då försvann alla onda värkar och jag fick bara styrka från krystvärkarna. Jag hade ingen lustgas och var fullständigt närvarande. Det enda som gjorde ont var när hans huvud skulle krystas ut och den smärtan var i och för sig det värsta jag upplevt. Den här gången försvann inte värkarna från öppningsskedet, de kom samtidigt som krystvärkarna. Jag blev nästan galen och väldigt förvirrad. Jag visste inte hur och när jag skulle krysta och jag sa flera gånger "varför slutar det inte att göra ooont?!" Eftersom att de inte förstod vad jag menade måste de ha tänkt att jag var lite galen. Vid det här tillfället fanns en barnmorska, en undersköterska och en student i rummet.
Tur nog gick krystandet mycket snabbare än vad det hade gjort med Liam. Då krystade jag i en timme, den här gången ganska precis 20 minuter. Leah föddes 02.44, två timmar och fyrtiofem minuter efter första värken och när jag fick henne på bröstet kände jag en otrolig lättnad. Äntligen var hon här! Vi förstod att hon var stor och jag undrade hur mycket jag hade gått sönder. För smärtan när hon krystades ut hade varit enorm. Barnmorskan kontrollerade och sa "nej inte minsta bristning, du klarade dig helt och hållet". Jag blev alldeles chockad. Var det verkligen sant? Jag krystade ut en bebis på 4585g utan att ta skada, vilken kropp jag har!
Och vilket barn. Förälskade mig i lilla Leah genast. Graviditeten var äntligen över, vi hade fått vår älskade skatt. Jag pussade Sami, fick höra hur duktig jag hade varit, och vi var världens stoltaste föräldrar återigen. Välkommen till världen älskade lilla Leah! ♥
