Inlägget som jag försökte posta redan inatt.
Jag hade en dialog över msn med Michele igår som gick ungefär så här: (vi tar det på svenska för enkelhetens skull)

Michele; Du vet födelsedagsgrejen jag var på i lördags?
Maria; Mhm?
Michele; En tjej gjorde ett närmande mot mig då.
Maria; På vilket sätt då?
Michele; Vill du veta?
Maria; Ja nu vill jag.
Michele; Hon tog mig på rumpan och sa att den var fin.

Jag började skratta. Han undrade om jag var arg och jag frågade vad som hände sen. Han sa att han hade kallat henne för bitch och att han hade flickvän. Michele är duktig.

Men det var inte det jag ville skriva om. Det slog mig hur mycket skit vi svenska tjejer får ta när vi är utomlands. Killar tror att vi är lätta kap för att vi är blonda och blåögda (well, not everyone. men många.) Man får höra fula saker som man inte gjort sig förtjänt av.

Dock undrar jag en sak, vi "hororna" of Sweden. Skulle vi gå fram till en kille vi inte känner och ta honom på rumpan? Visst finns det undantag, men överlag? Nej? Visst gör vi inte? Men i Italien är det vanligt. Jag fick själv vara med om det första gången jag var där och en kille gjorde sitt närmande på mig. Jag ville slå honom, det var på tunnelbanan och vi skulle precis av så jag fick aldrig min chans.

Tjejen som var på Michele var inte ett undantag. Han var inte chockad över vad hon gjorde, hade han varit singel hade det inte varit så konstigt. Jag vill inte säga att det gör italienska tjejer till horor. Men kanske förtjänar vi från Sverige ett bättre rykte? Vad tycker ni?

Nej hörrni. Det blir ingen outfit eller bilder eller någonting. Jag orkar inte.
Jag orkar inte göra mig iordning, dansa, umgås. Jag vill sitta hemma med min kamera och stirra in i väggen. Fota lite och stirra lite till. Jag vet inte vad det är med mig men de senaste dagarna har verkligen sugit ur all min energi.
Igår fick jag ont i hjärtat, för första gången på två år. Innan jag började skriva denna blogg hade jag problem med hjärtat. Men det gick över. Vet inte varför jag fick ont igen. Eller varför jag mår så här. Hoppas bara att det går över snart.

Tills dess får ni ha det så bra. Nu måste jag skynda mig att göra mig iordning och orka kvällen.

Puss

Update; Visste väll att Marcela skulle få mig på bättre humör. Nu känns allting bra, är taggad för kvällen och bilderna blev grymma. Nu kör vi!!

Då ska ni få veta vad som hände i Italien, det enda som var problem med resan.

Jag bodde som sagt hos min 24åriga faster i Monza, en stad precis utanför Milano.
Andra kvällen så bestämde vi oss för att gå ut i Monza istället för att åka in till Milano som kvällen innan. De har en krog som jag kallar för parken. Detta eftersom att det ligger vid en stor park och jag glömde det riktiga namnet (förvånad någon?)
Det var skönt att ha nära hem och satan vad fint det var! Helt utomhus och vi hade 22 grader, skönare kväll får man leta efter.

Det fanns även ett litet dansgolv där de hade tak, och hela taket bestod av högtalare. Hur tufft som helst. Riktigt bra musik spelades också och de hade livedj. Jag och Cissi fick såklart lust att dansa men konstigt nog gjorde ingen annan det. Så vi väntade, tog några glas i baren och hälsade på folk. Då var tjejerna hur trevliga som helst. Men sen ville jag dansa. Det är ju en av de största anledningarna till att jag går ut. Så jag drog ut Cissi på dansgolvet och jag märkte hur folk tittade. Men jag brydde mig inte, dans får mig att känna mig fri och med några glas i kroppen så är jag friare än någonsin. En kille kom fram och ville dansa med mig men jag puttade bort honom så fort hans händer var på ställen där de inte borde. Jag hade inte träffat Michele ännu (det var kvällen efter) men ville ändå inte dansa med någon. Jag var trött på kärlek och killar i allmänhet som jag kommenterade till Cissi flera gånger. Att jag sen föll för Michele är en annan historia som kräver ett helt eget inlägg.

Hur som helst, efter ett tag drog Cissi till baren. För att snacka med våra vänner eller köpa något, mer visste jag inte. Men jag stod kvar själv på dansgolvet och då kom fem Monzatjejer fram till mig. Så här gick dialogen:
Monzatjejerna samtidigt; You're a bitch
Jag kollade chockat på dem.
Jag; What did you say?
En Monzatjej; You're a bitch.
Jag; What have I done?! Do you speak english?
Monzatjejerna; No but you're a bitch.
Jag blev förbannad, de dömde mig utan att låta mig förklara. De kommer fram fem stycken mot en ensam tjej. Och för vad? För att jag dansade?
Jag; You wanna see a bitch? This is a bitch.
Och jag gick ut på dansgolvet igen. Och dansade med varenda kille i närheten. Ni skulle ha sett deras blickar. Jag kunde inte låta bli. Sen kom Cissi, Jenny och grabbarna och drog mig ut därifrån. Vi gick aldrig tillbaka.

Jävla Monzatjejer. Vad säger ni?

Jag har bra självförtoende. Det vet ni redan. Det handlar inte om att jag tror att jag är världens vackraste, för det vet jag att jag inte är. Jag mår helt enkelt bra med mig själv, har en bra relation till Maria. Jag suckar inte när jag ser mig i spegeln. Jag är medveten om att jag inte är världens smartaste, roligaste, eller galnaste. Är ganska medel. Duktig i matte, driver gärna med mig själv. Jag har helt enkelt accepterat mig själv, lärt mig att älska den jag är. Något jag önskar att fler unga tjejer (och killar för den delen) också skulle göra.

Jag har ett tips. Lek med era hjärnor. Som idag när jag gick bakåt på perrongen då jag ska sitta längst bak på tåget. Med musiken i öronen så är det lätt att spela en roll. Jag låtsades att alla som stod på perrongen tittade på mig för att de tyckte att jag var snygg. Eller häftig. Kanske att de önskade att de var lite mer som mig.

Ganska larvigt visst? Men som en mjuk smekning för ens självförtoende! Testa, det är roligt. Jag mår bra av det, trots att det bara är en illusion. Man får drömma sig bort ibland, vardagen blir för tråkig annars. Det som får än att må bättre kan inte skada.

The world is my playground, and you're welcome to watch.

Jag har blivit kär i Sara. Hon som man hör sjunga i senaste tre reklamen. Igår höll de på att bli galna på mig för att jag ville höra på hennes låt "love song" heeela kvällen. Men den är ju så förbannat bra! Någon annan som har hört?

Såg precis avsnitt 7, säsong 2 av The Hills. Slutet på Heidis och Laurens vänskap antar jag. Fy vad jag hatar när bra vänskap förstörs, speciellt när det är på grund av en kille. Hur många gånger har inte det hänt liksom? Vänner borde komma före killar men gör det så förbannat sällan.

Dagens låt: Sara Bareilles - Love song

Ååå vilket ass Spencer, Heidis pojkvän är. Har sett fyra avsnitt av säsong 2 nu och kan säga så här att Heidi fortfarande är en skitsöt tjej. Ni som inte ser på serien... Spencer är en sådan kille som är halvt söt, tycker jag i alla fall.. Det han vinner på är hans enorma charm. Han har Heidi lindad runt sitt lillfinger. Han är som vilken annan player som helst. Charmig till tusen men inte bara mot sin flickvän utan mot alla snygga tjejer som han ser. Jag hatar sådant! Det är lätt att vara efterklok men seriöst, när en sådan kille sätter på charmen är det oftast svårt att se de dåliga signalerna. Det finns så många tjejer som faller för idioter och det gör ont i mig. Vi ska inte bli behandlade som skit. Varför är otrohet så vanligt idag? Varför är det så svårt att hålla sig till en person, älska den och all den charm som idioter som Spencer lägger på alldels för många, varför inte ge all den uppmärksamheten till den person man älskar?

Jag vill kunna tro på kärlek igen. Men som Lauren Conrad sa i slutet av fjärde avsnittet: Don't fall in love.

Det känns nästan säkrast så.

Det är så konstigt. Samtidigt som jag är väldigt nedstämd för det här med Anders och undviker mina vänner så ser jag plötsligt fullt av snygga killar. Och jag överdriver inte.

Först så går jag ut från huset. Vad står där? Två arbetande killar i tjugoårsåldern. Vi håller på och gör om vår tomt, eller killarna står för arbetet. Ögongodis! Hoppas arbetet tar många veckor.
Sen när jag kommer till busshållsplatsen ser jag en gammal killkompis som har blivit jättesnygg! Visst han har alltid varit söt men mer som en pojke. Plötsligt är han en man. Vart tar tiden vägen?

Sen när jag promenerar mot skolan så möter jag en kille som jag har vart kär i. För fem år sedan. Det var nämligen så att när jag och Anders började lära känna varandra så var även Johan en jag gillade. Det blev ett litet konstigt triangelspel där. Han har jag heller inte sett på evigheter så det kändes konstigt att se honom just idag.

Vad är det här?