Inlägg raderat. Behöver komma underfund med mina egna tankar innan jag spiller ut dem på bloggen.
Jag mår inte bra hur som helst.

Men bloggen ska vara en glad plats och tävling kommer senare idag!

Så här roligt var det att sitta i Michele's bil i söndags! Hehe
Har precis lämnat tjejerna hos sin moster. Som för övrigt är världens raraste människa. Pratar dock ingen engelska, men är alltid roligt att träna italienskan. Det är enklare med någon som inte kan engelska faktiskt. För dem blir glada över att kunna prata med mig och tänker då inte på om jag säger något fel. Eller ja, kommenterar det inte i alla fall. De som kan engelska rättar mig, och det är förstås bra men jobbigt hela tiden.

Måste också kommentera någonting angående tjejen som skulle fylla 16 år som dog utanför Stockholm natten till i söndags. Men jag har svårt för att finna ord. Hur sjuka människor finns det egentligen? Kan svartsjuka verkligen göra en till synes helt vanlig människa så galen att den ber sin pojkvän att avsluta livet på någon annan?
Både pojkvännen och flickvännen har förstört sina liv för alltid. Hur kan man komma över att ha gjort något sånt här? Hur kan man någonsin se sina vänner och föräldrar i ansiktet efteråt?
Och tjejen som aldrig får se dagsljuset igen. Hon som knappt ens hade börjat leva sitt liv, som mest såg framemot att få gå på sin skolbal.
Nej jag förstår det inte. Och i lilla Sverige också. Ofta går jag och tänker på den höga kriminaliteten här i Italien, och så händer det i lugna Sverige.
Det gör mig riktigt ledsen att veta vilka hemska människor det faktiskt finns.

Jag tänkte lätta på mitt hjärta lite granna.
Nu när jag jobbat som au pair har jag inte funderat så mycket på framtiden, dock har jag tyckt att den sett ganska ljus ut. Au pair i ett år, studera fashion marketing i tre och sedan skaffa ett jobb.

Men problemet är att livet aldrig är så enkelt. Skolan är riktigt dyr och om CSN inte täcker hela så har vi ett problem. Därför jag behöver prata med Jenny för hon lär ha svar på en del av mina frågor i alla fall.

Michele säger åt mig att ta det lugnt, det är bättre att le åt allt så kommer saker att lösa sig. Grejen är den att jag alltid har varit en optimist, men när det handlar om att  planera sin framtid så kan man inte vara något annat än en realist. Michele har haft väldigt mycket tur i sitt liv. Med tanke på det liv han levt innan han träffade mig. Något jag inte vill gå in på här i bloggen då det är för privat som ni antagligen förstår. Men många av hans vänner har inte den framtid som han har, med ett toppenjobb. Det är förstås inte bara tur, Michele är duktig inom sitt yrke som mäklare och det är därför som han antagligen kommer kunna öppna eget bara om något år. Men allting tidigare har handlat om tillfälligheter och jag kan aldrig vara säker på att det  går lika bra för mig. Så att ha haft en färdig plan för sitt liv är bra, men man måste vara medveten om att livets kurvor är ganska svåra att förutspå...

Jag har funderat massor de senaste dagarna på hur det kan finnas andra vägar, en b-plan behöver vi alla. Om jag behöver ta ett jobb och vänta ytterliggare ett år med skolan är inget jag känner för. Men min italienska kommer vara tillräckligt bra i sommar för att jag ska kunna ta ett arbete som är bättre betalt än detta som au pair. Så att jag själv får spara ihop pengar till terminsavgifterna istället för att ta lån för det också. Jag kommer ju behöva pengar för att leva också... och även om CSN betalar allting så blir det ett helvete sen när det är dags att betala tillbaka lånet som börjar bara sex månader efter att jag slutar skolan. Gäller alltså att hitta ett jobb snabbt, men det om något är ett senare problem.

Men ja... först hoppas jag att jag kommer in på skolan och att CSN täcker kostnaderna. Fram tills jag vet det så är det nog bäst att lyda Michele's order att bara koppla av. Men om ni tror att det liv jag valt är enkelt så har ni fel. Det är inte bara att åka till ett  annat land och sedan förvänta sig att allting faller på plats. Det krävs mycket planering, tillfälligheter och ett jävla mod. Man får inte ge upp när saker och ting börjar bli svårt.
Tiden går alldeles för snabbt ibland, jag har hela tiden tänkt att det är jättelång tid innan det är dags för skolan. Men nu är det 2 - 3 månader tills det är dags att söka. Jag är orolig och förväntansfull på samma gång.

Jag hade egentligen tänkt hålla mig utanför den här debatten eftersom den börjat bli så stor och  oproffsig. Istället för att hålla sig till sina egna åsikter så börjar man smutskasta varandra, riktigt omoget.

Men vad jag tycker om det hela? Jag vill se det från en annan synvinkel.
Har ni tänkt på hur man inte får säga till någon att den är tjock? Det är nästan olagligt och man blir direkt förbannad om någon yttrar sig något i den riktningen. Men att säga till någon att den är smal som en pinne? Att den borde äta?  Jag väger nu alldeles perfekt för min längd och ålder. Jag är varken tjock eller särskilt smal, ligger mittemellan och trivs helt okej. Men när jag var yngre var jag riktigt spinkig, trots att jag älskade att äta. Jämt i skolan fick jag höra hur jag såg ut som en sticka och orden sved något fruktansvärt. Jag hatade framför allt mina smala handleder, de var så tunna att de såg ut som att de skulle gå i bitar när som helst. Nästan varje dag fick jag taskiga kommentarer. Och när det ligger avundsjuka inblandat (då folk inte är avis på tjocka men på smala) så kunde de vara otroligt elaka. Men ingen reagerade i omgivningen. Det var som att de tänkte "sådärja, det kanske lär henne att äta" Men jag åt! Jag åt som en häst, och försig tränade lika mycket. Men jag hade ingen dålig syn på min kropp, inte om man ska se efter ideal. Jag ville inte vara så smal, jag ville gå upp i vikt men vad jag än försökte så var det omöjligt.

Det är som att man måste vara tvärtom mot hur idealet ser ut. Det är fel att säga till en tjock person att den är stor och fet, för då uppmuntrar man till det sjuka ideal vi har. Men att säga till en smal person att den ser äcklig ut är okej, för då visar man samtidigt att man är emot idealet.

Men det många inte förstår är att oskyldiga drabbas av detta. Folk som inte kan gå upp i vikt får höra taskiga kommentarer var och varannan dag. Jag tycker absolut att man ska bekämpa ätstörningarna. Men  rätt sätt är inte att kasta glåpord efter skinny bodies. Man kan inte avgöra om en person har ätstörningar genom att se om den är tjock eller smal. Symptomerna är annorlunda, kanske äter inte personen i fråga. Många ljuger och säger att de åt jäääääätte mycket till frukost. (Jag hade en vän som hade ätstörningar och hon kom varje morgon och sa att hon tryckt i sig tio mackor till frukost)  De kan vara deprimerade, ha humörssvängningar, ändrad personlighet och liknande. Överviktiga kan ha  ätstörningar då alla inte leder till viktminskning. De skadas inombords istället.

Så snälla sluta hoppa på människor som ser fel ut enligt er. Försök istället att hjälpa de som verkligen har problem.

That was all...

En läsare ville veta mer om min stil. Vad jag gillar för kläder och vad jag har för råd till er.
Jag har de senaste åren känt mig bohemisk, och det skulle synas mer i min garderob om jag hade möjlighet att lägga mer pengar på kläder (istället för att spara till kommande lägenhet och skola)
Grått och brunt är två ledande färger i min garderob. Jag gillar mönster och feminint. Mycket hattar/mössor och smycken för att göra outfiten mer intressant.

Min stora stilikom är som jag nämner något inlägg ner Mary-Kate Olsen. Då främst från 2005 då hennes stil var mer bohemisk själv, färgglad och en känsla av lager på lager. Jag gillar både det enkla (Se henne i senaste duellen här på
bloggen) men även det lilla extra. 

Skor är min stora svaghet. Säger som många andra, de kan bära upp vilken tråkig outfit som helst. Jag äger inte ett enda par enfärgade pumps som är utan intressanta detaljer. De ska ha rosetter/form och nu förtiden även gärna en annorlunda klack. Färgglada, höga och vackra. Så speciella att de är det första folk lägger märke till.

Så mina tips till er? Jag tycker inte om att säga vad man får och inte när det kommer till kombinationer och färger. Exprimentera, finn din egen stil.  Jag har endast ett nej, och det är att kopiera andra människor. Jag är less på den svenska stilen där alla ser likadana ut. Sommaren? Enfärgade shorts, ray ban kopior och en tunn sjal. Hösten? Stuprör, vitt linne, fet halsduk och svart skinnjacka. På.Varenda.Svenska.Människa
Om detta är den stil du absolut mest trivs i för att det är du, ja kör på.  Men om man bär något för att passa in, då blir det tråkigt i mina ögon. Stick ut/våga att ha roligt med kläder. Trender är till för att inspirera, mode är ingen bibel som måste följas. Det ska vara något kul. I alla fall i mina ögon.