Var stor skillnad på det här ultraljudet mot det vi hade när vi väntade Liam. Då blev vi klara på bara 15 - 20 min och kvinnan sa "det här gick ju snabbt, är det något annat ni undrar över?"

Riktigt så var det inte den här gången. Mini ville inte riktigt samarbeta utan låg och tryckte mot blygdbenet. Allt kvinnan såg var fint men hon fick aldrig en tydlig bild på hjärnan. Efter 45 minuters envist försökande där jag bland annat gick upp och hoppade runt i rummet haha så fick vi ta en paus. Fick en ny tid 45 minuter senare. Fick inte gå på toa utan uppmanades att äta och dricka någonting och att sedan gå runt på sjukhuset.

 

45 minuter senare låg bebis fortfarande på samma plats! Envisa lilla mini. Hon fick tillslut be en kollega komma in och hjälpa till och tillslut fick de äntligen de bilder på hjärnan de behövde och allting såg fint ut.

 

Hon kunde även konstatera att det verkar vara en liten flicka i magen. De garanterar aldrig till 100 % men hon sa att allting tydde på det. Av er läsare var det 6 personer som gissade på en flicka och 4 på en pojke så majoriten verkar ha haft rätt.

 

Älskade envisa lillasyster, du är så efterlängtad. ♥

 

Idag är det dags för rutinultraljudet. Är lite smånervös men sparkarna jag känner regelbundet får mig att slappna av något, förhoppningsvis är allting bra. Vi hoppas även att de ska kunna se om det är en flicka eller pojke vi väntar. I så fall får ni självklart veta i eftermiddag.

 

Tänkte att det kunde vara roligt om ni gissade först. Så tror ni att vi väntar en flicka eller pojke?

Det allra bästa med den här veckan är att på onsdag är det dags för rutinultraljudet. Äntligen ska vi få se mini igen. Trots att magen växer och sparkarna blir tydligare så har jag svårt att greppa den här graviditeten. Nästan så att jag ibland glömmer att jag är gravid. Därför känns det så underbart att vi på onsdag får se vår lilla skatt vilket borde göra allting verkligare. Är lite smånervös men försöker att inte tänka hemska tankar, förhoppningsvis är allt bra med bebis.

Någonting lite jobbigt är att jag börjat känna av foglossningen, något jag inte alls gjorde när jag väntade Liam. Speciellt på jobbet blir det tufft och de sista timmarna har jag svårt att tänka på annat än smärtan i bäckenet. Funderar på att införskaffa ett sånt där gravidbälte som man har runt bäckenet. Någon som vet om det brukar hjälpa? Stödstrumpor behöver införskaffas också.

 

Annars vill jag inte klaga, jag njuter mer av att vara gravid den här gången än vad jag gjorde när vi väntade Liam. Då var längtan så smärtsam att jag hade svårt för att befinna mig i nuet. Jag längtar nu med men tiden går så mycket snabbare och jag har en busig liten kille som ser till att tankarna inte kan vandra iväg allt för ofta. Men ibland ligger man där med båda händerna mot magen och känner de små sparkarna. Då blir nyfikenheten och längtan så stark att det känns omöjligt att vänta fem månader till på att träffa det lilla livet. ♥

Välkommen ny vecka! Vi går in i graviditetsvecka 18 idag vilket känns toppen.

Magen fortsätter att växa, även om det inte syns så tydligt på bilden då den är fotad på morgonen. Kan vara lite svårt att jämföra med magen när jag väntade Liam eftersom att de är fotade i olika vinklar. Men jag tycker att min nuvarande mage skiljer sig ganska mycket från hur den såg ut när jag väntade Liam. Lite mjukare? Även om den känns stenhård  så ser den mjukare ut på bild.

 

Annars är det underbart att vara gravid för tillfället. Känner av minis sparkar ganska ofta även om de inte är så starka ännu. För några dagar sedan vaknade jag för första gången den här graviditeten med vadkramp, drygaste graviditetssymptomet. Tur nog har jag inte haft det sedan dess men hade som träningsvärk i vaderna två dagar efteråt.

 

På jobbet är det många som har börjat uppmärksamma den växande magen och det är snart dags att lämna ifrån sig den vita skjortan mot en svart pikétröja där magen har rum att fortsätta växa.

Snart är vi halvvägs, vi längtar efter dig mini. ♥

Tänk att vår energiska lilla solstråle Liam låg i magen till vänster. Att hans efterlängtade lilla syskon just nu ligger och myser i magen till höger. Det är så fascinerande och overkligt på samma gång. Jag undrar så mycket över det lilla livet som växer. Vem blir du lik? Kommer du att börja gå lika tidigt som din bror? Blir bilar det bästa du vet? Eller kanske duplo? Vi längtar efter dig hela familjen och just nu är milstolpen om två veckor. Då det är dags för rutinultraljudet. Förhoppningsvis får vi då veta att du fortfarande har det bra i magen.

 

Graviditeten flyter på bra. Det är roligt hur magen har vuxit fortare den här gången. Att det nu syns att jag har en gravidkula när jag bär lite tightare kläder. Sparkar känner jag tydligt vissa kvällar annars märker jag inte av graviditeten så mycket. Jag mår bra, ingen halsbränna ännu eller jobbig vadkramp. Får se om/när de dyker upp. Tills dess njuter jag av att vara gravid, och att vi har sommaren framför oss.

Ny vecka och även ny graviditetsvecka. Nu är vi framme vid vecka 16 vilket var den vecka då vi gjorde ultraljud med Liam. Igår var det faktiskt exakt 3 år sedan vi fick veta att vi väntade en pojke. Tänk vad tiden går.

 

Nu är det fortfarande tre veckor kvar tills vi får se bebis igen, hoppas verkligen att tiden går fort. Men det gör den nog, den här graviditeten har gått så himla fort. Känns som att det var igår jag berättade för min mamma att jag var gravid. Det är nu 11 veckor sedan, helt otroligt.

 

Liam har börjat intressera sig för magen, den är rolig att använda som guppig väg som ni kan se. Däremot pratar han inte om bebis ännu men han är väldigt intresserad av bebisar. Ser vi någon på tv eller om vi går förbi någon säger han genast "titta mamma bebis". Kommer bli så spännande att se hur han blir som storebror.

 

Idag går vi in i graviditetsvecka 15. Jag tycker tiden går väldigt fort och på onsdag är det bara fyra veckor tills vi får se lilla mini igen. Vad vi längtar!

 

Jag undrar hur Theo kommer reagera på en till familjemedlem. Han avgudade lilleman första halvåret, tills sonen började dra honom i svansen. Nu håller han sig mest undan men tycker fortfarande att det är roligt att leka med Liam. Jag tror att han kommer tycka att det är spännande när familjen utökas, det tycker vi allihop.

 

Annars mår jag hur bra som helst. Är inte alls lika trött längre men däremot kommer illamåendet fortfarande om jag inte äter regelbundet. Så jag äter ofta och har mariekex i skåpet på jobbet så att jag alltid är beredd. Vecka 15 innebär även att vi går in i trimester 2 nu, skönt att ha första bakom sig. Med Liam mådde jag bra både i trimester två och tre så hoppas att jag även gör det denna gång.

 

Tror även att jag känt första sparkarna redan. Kände tidigt även när jag väntade Liam, runt vecka 16. Nu på kvällen kände jag i soffan små fjäderlika rörelser flera gånger på samma sida ganska långt ner på magen när jag höll handen emot. Gick inte att känna om jag inte hade handen mot magen och likadant var det med första sparkarna när vi väntade Liam. Längtar tills sparkarna blir tydligare och när även Sami och Liam kommer känna dem, det kommer bli spännande. ♥

På kub fick vi två bilder hem. En som ni redan sett och den ovan. Hur fantastisk är inte handen? Man kan verkligen räkna de små fingrarna.  ♥

Jag och lilleman har haft en riktigt mysig dag. Vi gick till parken förstås och hängde där hela förmiddagen. Sen blev det hem för lunch och lite städning. Nu har vi precis ätit glass och Liam sitter och tittar på en Nalle Puh film. Jag har lite disk att ta tag i innan älskling kommer hem från jobbet. Ikväll blir det att se någon bra film och bara ta det lugnt. Mina två stängningsveckor är äntligen bakom mig, skönt för kroppen att få vila lite.

Ja vad tycker då Spindelmannen om att snart inte vara enda barnet i familjen? Svårt att säga, han tycker ju att hela livet är en fest.

 

Vi har försökt förklara det här att ett barn växer i mammas mage. Om jag säger "vad har mamma i magen?" så säger han genast bebis. Men däremot när jag visar bilder som höggravid och förklarar att där låg Liam i magen då skakar han på huvudet och säger "nej mamma, boll". Så det går lite trögt än så länge. Kanske är lika bra, för hur lång skulle inte hans väntan bli om han var lika exalterad som oss?

 

Liam kan även säga "storebror Liam" men han tror att ordet snarare betyder att han är stark än att det har med syskon att göra. Tur att vi har ganska precis sex månader på oss att förbereda honom. Tills dess har han nog superkoll på att något viktigt är på väg. ♥

 

Magen har vuxit mycket snabbare den här graviditeten. Det är vanligt att det växer snabbare med andra barnet. Kroppen "minns" från innan och behöver inte lika mycket tid på sig. På mornarna är magen nästan helt platt men på kvällarna blir den ganska stor. Så mysigt! Bilden ovan tog jag idag innan jag åkte hem från jobbet.

 

Jag kommer att dokumentera magen varje vecka precis som jag gjorde med Liam. Kommer börja i vecka 17 bara för att det var då jag började med lilleman. Kommer bli så himla roligt att jämföra!

 

Måndag är den dagen vi byter graviditetsvecka och idag går vi in i vecka 14. Tiden rusar verkligen i den här graviditeten! Beräknat förlossningsdatum är den 2a november. Lilleman var beräknad till den 1a november så jag går igenom precis samma graviditet igen, alltså årstidsmässigt. Annars är det väldigt mycket som skiljer denna graviditet åt från den med sonen. Mer om det vid ett senare tillfälle.

 

Jag tänkte passa på att berätta hur det gick till när vi plussade denna gång. Redan fem dagar efter ägglossningen (planerad graviditet så superkoll på ägglossningen) så fick jag en blödning. Den varade i några dagar. Eftersom att jag visste att det inte kunde vara mensen så kort tid efter ägglossningen började jag undra om det kunde vara en nidblödning som sker när ägget fäster. Jag blev väldigt nyfiken och otålig, ville börja ta graviditetstest med en gång! Men så tidigt är graviditetshormonet alldeles för lågt för att kunna mätas.

 

Jag tänkte att jag skulle hålla mig enda till bim. (Beräknad icke mens, vanlig förkortning bland de som försöker bli gravida) Mitt tålamod var inte tillräckligt starkt så när det var tre dagar till bim tog jag ett test. Det var positivt! Svagt streck men nog var det positivt allt. Jag gick ut till vardagsrummet med stickan där Sami satt i soffan. Jag sa "Sami visst är det så att så länge det är två streck så betyder det att man är gravid även om strecket är svagt?" Han kollade på mig och höll lite osäkert med. Men jag visste ju, så mycket som jag läst om graviditeter. Så jag utbrast glatt "Jag är gravid! Titta!" Och när jag sträckte fram testet mot honom ryggade han bakåt "Det är ditt KISS på den där stickan". Haha han såg inte alls stickan som något magiskt och fantastiskt som jag gjorde. Men lika glada var vi för att det tagit sig den här gången!

 

Tre dagar senare, på bim, tog jag ett nytt test och det är testet ni ser ovan. Väldigt tydliga streck och jag förstod att jag verkligen var gravid. I samma veva började oron.

 

Nu är vi som sagt framme i vecka 14. Tiden har gått så sjukt snabbt och den behöver inte stanna upp nu. Ge mig sommar med växande gravidmage och sparkar från mini. Ge mig höst med tung kropp och ännu tydligare rörelser från mini. Och ge mig november och vårt älskade syskon i min famn. ♥

 

På grund av oro som jag kommer förklara mer ingående om i ett senare inlägg så har vi redan gjort tre ultraljud i den här graviditeten.

Det är fascinerande hur fort det lilla livet i magen växer, speciellt de första veckorna. Jag var inne på ett första ultraljud i graviditetsvecka 7. Då kunde man se en tydlig hinnsäck och en liten cirkel med ett hjärta som slog, det var vårt lilla barn. Jag var helt säker på att de skulle säga att det inte fanns något foster, pga att jag precis som i höstas börjat blöda i graviditeten. Men den snälla kvinnan sa på en gång "vi har konstaterat att hjärtat slår" och då kom tårarna i en rasande fart. Jag kunde inte sluta gråta, jag var så lättad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag såg bara en liten cirkel med ett hjärta som slog, och det var det vackraste jag hade sett.

 

Blev ett till ultraljud på en privat klinik (det första var på gynakuten) för att blödningarna kom tillbaka lite då och då. Jag visste att det troligtvis var blodkärl som brustit vilket är ofarligt. Men oron var svår att bli av med så jag var glad att jag fick komma in på en ny kontroll. Knappt två veckor hade gått sedan första ultraljudet och redan kunde man se hur mycket det lilla fostret hade vuxit. Plötsligt kunde jag se både huvud och ben och antydan till en liten hand. Fostret låg stilla men hjärtat slog i en jämn och fin takt. Den här gången började jag inte gråta men kände mig återigen väldigt lättad. Sami var med den här gången och det var första gången han fick se vår lilla skatt.

 

I vecka 13, fyra veckor senare blev det dags för kub. Det ultraljud som jag redan berättat för er om. Oj vad vårt lilla hjärta hade vuxit! Och rörde på sig och hade världens fest i magen. Det är så häftigt hur fort det går. Man förstår verkligen varför de första veckorna är så kritiska och mycket kan gå fel.

 

Att ha tagit sig fram till vecka 12+0 var en helt underbar milstolpe. Fortfarande kan mycket gå fel, graviditeter har man ingen kontroll över. Men sannolikheten är faktiskt att allting kommer gå bra. Så vi njuter, och längtar. Vi är gravida och det verkar faktiskt som att vi kommer bli tvåbarnsföräldrar i höst. ♥

Äntligen kan jag dela med av vår stora lycka. Liam ska bli storebror, lagom till sin 3 årsdag i november.
Igår var vi på kub. Till en början låg bebis alldeles stilla i magen, det underbara hjärtat som slog var det enda som gjorde mig lugn. Sen blev det liv i bebis. Mini började sträcka på sig, vända sig med ryggen mot oss och lyckades till och med att göra en kullerbytta, bra att passa på med all plats som finns just nu. Det var inte långt ifrån tårar, kunde inte slita blicken från vårt lilla mirakel. Efteråt fick vi veta att risken för kromosomavvikelser är väldigt liten, vilken lättnad. Nu njuter vi av att vara gravida igen och längtar så mycket till hösten.

 

Har så mycket att berätta för er om det år vi har bakom oss. Sådant jag inte velat berätta om förrän jag kände mig redo. Vägen till syskon har varit tung och smärtsam. Har ännu inte bestämt mig exakt hur mycket jag kommer vilja dela med mig av det hela.

 

Men nu njuter vi av att syskonet i magen verkar ha det bra och må fantastiskt. Det här är förresten största anledningen till att bloggen fått lida. Jag har varit så trött de senaste veckorna att jag inte orkat sitta vid datorn. Men nu börjar jag äntligen bli piggare igen och illamåendet är borta, kommer bara tillbaka om jag väntar för länge med att äta. Nästa milstolpe är 4e juni, då blir det rutinultraljudet. Förhoppningsvis får vi då även veta om vi väntar en flicka eller pojke. Även om det allra viktigaste för både mig och Sami är att bebis mår bra.

 

Älskade skatt, du har en storebror, mamma och pappa som längtar efter dig enormt. ♥